När friskolereformen sjösattes för 20 år sedan var det ingen som tänkte sig en expansiv skolmarknad, koncernbildningar och en mördande konkurrens. Istället tänkte man sig idéburna skolor, där lärare, föräldrar, ideella organisationer eller enstaka skolentreprenörer skulle kasta loss och bilda skolor med nya pedagogiska modeller eller bara för att få friare tyglar i sitt arbete.

Så är det ännu till stor del inom grundskolan. Där är hälften av de fristående skolorna stiftelser, ideella föreningar eller ekonomiska föreningar. Resten är aktiebolag, men de allra flesta av dessa är små skolföretag som bara äger en skola. De är förankrade på sin ort och har vanligtvis högt anseende. Tendensen är dock att några stora koncerner nu satsar även på grundskolan, vilket inom en inte alltför avlägsen tid kan förändra marknaden där.

Ändå är det på gymnasiet som koncernerna och riskkapitalbolagen satsat stort. Det är där de snabba pengarna finns. Eleverna är lättrörliga och går bättre att påverka med marknadsföring och olika löften än vad som är möjligt på grundskolan, där föräldrarna väljer skola. Det är också lättare att rationalisera på gymnasiet, eftersom eleverna inte behöver tillsyn eller undervisning hela tiden. Detta är några orsaker till att hela 82 procent av gymnasiefriskolorna i Sverige aktiebolag. Inslaget av koncerner är stort och flera är ägda av utländska riskkapitalbolag.

I Stockholm är konkurrensen på gymnasiemarknaden mördande. Det finns kapacitet för dubbelt så många platser som det finns tillgängliga elever. Detta leder till att ett antal skolor slås ut, andra köps upp, stora aktörer blir större och mångfalden minskar. Det är inte givet att det är de bästa skolorna som överlever, det kan lika gärna vara de kapitalstarkaste. Debatten om friskolorna kan därför inte begränsas till att bara handla om vinstutdelning, den måste även analysera vad som händer när skolsektorn hamnar i en köp- och säljmarknad. Av tidigare debattartiklar i SvD kan vi utläsa att Miljöpartiet och Kristdemokraterna i alla fall delvis förstått denna problematik, eftersom man vill bilda en investeringsfond för att stötta idéburen verksamhet.

Tänk istället tanken att Sverige skulle göra som resten av världen (med undantag för Chile), nämligen bara tillåta fristående skolor i idéburen form! Kommuner, stiftelser och föreningar skulle då samsas med aktiebolag på skolscenen, men alla skulle ha som enda syfte att hjälpa eleverna till kunskap, bildning och personlig växt. Den frihet att välja skola som vi vant oss vid, och som det stora flertalet av medborgarna gillar, skulle samtidigt finnas kvar.

En klok riksdag beslutade redan 2005 om så kallade aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (svb-bolag) genom att skriva ett nytt kapitel i aktiebolagslagen. Ett svb-bolag får dela ut rimlig avkastning på insatt kapital, för att människor som satsar sina pengar inte ska förlora på det jämfört med exempelvis att ha pengarna på banken. Nu har riksdagen chansen att fullfölja sitt tidigare beslut – låt alla aktiebolag inom skolsektorn vara just svb-bolag!

Så kanske Sverige kan få en skolorganisation där fristående skolor kommer att vara fria skolor: skolor som drivs av en idé från sina grundare och/eller ägare, en idé som inte innefattar att göra en stor vinst. För vem kan säga att en skola som hör till en stor koncern är en fri skola?

PATRIK WALDENSTRÖM

vd Vackstanäsgymnasiet, Södertälje, ordförande i styrelsen för Idéburen skola

BIRGITTA LJUNG

f d rektor Södertörns friskola, Huddinge, kassör i styrelsen för Idéburen skola

MARIE RYDBERG

rektor Montessoriskolan Casa, Göteborg