Skolminister Jan Björklund har länge och ihärdigt gjort sig känd för att vilja stärka kunskapsnivån i svensk skola. Den uttalade ambitionen har varit att försöka vända den dystra utvecklingen av svenska elevers prestationsförmåga. Mot denna bakgrund är det både förvånande och alarmerande att regeringen – pådriven av Centerpartiet – gått med på att den nya skollagen, samt de nya kurs- och läroplanerna, från och med höstterminen ska genomsyras av vad som diffust getts namnet ”entreprenöriellt lärande”. Detta begrepp står för ett pedagogiskt förhållningssätt som riskerar att den svenska skolan fortsätter sin inslagna väg mot försämrade resultat.
Talet om en skola präglad av entreprenörskap är slående likt talet om en skola präglad av eget arbete.
Camilo von Greiff och Laura Hartman
Att de svenska elevernas studieprestationer faller i internationella undersökningar är nu ett etablerat faktum. Orsakerna bakom denna nedgång är sannolikt flera. Men en faktor som både Skolverket och IFAU lyfter fram är det ökade inslaget av individualiserad undervisning, i form av eget arbete, för eleverna.
Enligt en rapport från Skolverket var andelen lektionstid som ägnades åt individuellt arbete på 1960-talet 22 procent, på 1980-talet 26 procent för att på 2000-talet nå upp till hela 41 procent – nära nog en fördubblad andel sedan 1960-talet. Även ur ett internationellt perspektiv är dagens situation uppseendeväckande. TIMSS-undersökningen 2007 visar att andelen eget arbete i matematik, både med och utan lärares handledning, är mer förekommande i Sverige än i något annat deltagande land.
Det ökade inslaget av eget arbete i undervisningen är resultatet av en tidigare politisk kursomläggning och utgår från skrivningar i läroplanen från 1994, Lpo 94, där elevens eget ansvar för inlärningen betonades. Efter läroplanens införande stöddes och spreds undervisningsformen problembaserat lärande (PBL), som helt bygger på principen om eget arbete, även av inflytelserika företrädare för fackpedagogerna.
Införandet av undervisningsmetoder som karakteriseras av en hög andel eget arbete har sannolikt haft de ädlaste av syften: att utveckla eleverna till kreativa och kritiskt tänkande individer styrda av en inre drivkraft och motivation. Det är naturligtvis något som skolan i högsta grad bör utveckla, inte minst i en ständigt föränderlig värld med allt högre krav på sådana egenskaper. Samtidigt räcker inte goda intentioner för att berättiga genomgripande förändringar av skolans undervisning.
Mot bakgrund av den forskningskritik som riktats mot det allt större inslaget av eget arbete finns det all anledning att oroas av att regeringen nu tar ett initiativ som riskerar att än mer förstärka den utvecklingen.
Med detta inte sagt att det är bättre att återgå till den auktoritära 60-talsskolan. Vi är övertygade om att skickliga lärare som tydligt leder undervisningen har förmågan att både förbättra grundläggande kunskaper hos eleverna och utveckla dessa till kreativa, kritiska individer. Men talet om en skola präglad av entreprenörskap är slående likt talet om en skola präglad av eget arbete. Skolverket beskriver entreprenörskap i skolan på följande sätt i en informationsskrift:
”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultat kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt.”
Hur angeläget det än må vara med insatser som syftar till att förbättra möjligheterna och intresset för entreprenörskap i Sverige förefaller det mycket tveksamt att ytterligare förstärka en utveckling som av många bedömare förknippas med de allt sämre resultaten i den svenska skolan. Det Jan Björklund brukar kalla ”flumpedagogik” blir tyvärr inte mindre flummigt bara för att det försetts med honnörsord som råkar ligga ett annat alliansparti varmt om hjärtat.
CAMILO VON GREIFF
fil dr, forskningsledare SNS
LAURA HARTMAN
docent, forskningschef SNS
