Endast några dagar återstår innan klimatförhandlingarna i Köpenhamn inleds. Eftersom jag har äran att i dag ta emot 2009 års Right Livelihood Award i Stockholm vill jag passa på att rikta några ord till Sveriges regering.

Som EU:s ordförande spelar Sverige en viktig roll vid klimatmötet – statsminister Fredrik Reinfeldt har chans att påverka världen i dess kanske största ödesfråga. Själv kommer jag från Demokratiska Republiken Kongo (DRC) och har sedan 1980-talet arbetat för att skydda våra regnskogar. När nu halterna av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären måste minskas hoppas jag att skogsfrågor hamnar högt på agendan i Köpenhamn.

Regnskogarna omvandlar koldioxid till syre och låter människor och djur andas. Det är inte utan orsak som regnskogarna brukar kallas jordens lungor. Som hem för miljontals människor, med en unik biologisk mångfald och alltså även som en gigantisk reservoar för koldioxid, måste regnskogen naturligtvis skyddas. Ändå fortsätter vi att skövla den i en oroväckande takt. Faktum är att avskogningen i världen numera beräknas stå för nära 20 procent av människans utsläpp av koldioxid.

Vetenskapliga bedömningar tyder på att upp emot 13 miljoner hektar naturskog försvinner varje år, främst i tropikerna. Detta motsvarar omkring en tredjedel av Sveriges yta. Regnskogen i mitt hemland är inget undantag. Kongos regnskog är världens näst största efter Amazonas, men dess yta minskar i snabb takt.

För att hitta en lösning på problemet med skogsskövlingen måste vi se till orsakerna. Träd faller för att skogsindustri och gruvbolag ska tjäna pengar, men också för att fattigdom driver människor att avverka skogen för att tillfredsställa sina behov av mat och ved. Det var när jag insåg komplexiteten i problemet med skogsskövlingen i DRC som jag 1994 bildade miljöorganisationen OCEAN (Organisation Concertée des Ecologistes et Amis de la Nature). Det är en icke-statlig organisation som med hjälp av frivilligas insatser försöker skydda Kongos skogar genom trädplantering, plantskolor för återbeskogning av de mest hotade arterna, distribution av förbättrade spisar och permanent övervakning av exploatering av naturresurser. En annan viktig del i vårt arbete är att visa människor alternativa metoder att bedriva jordbruk utan att skada skogen – och att utbilda och stötta kongoleser som vågar stå upp och kritisera skövlingen av regnskog.

Trots att det formellt råder fred i DRC pågår strider och fattigdomen är mycket stor. Det moratorium som antogs 2002 förbjuder utdelning och förnyelse av tillstånd för avverkning, men flera skogsbolag fortsätter sin skövling.

I dag arbetar jag som Africa Political Advisor för Greenpeace på det kontor som öppnades 2008 – det andra som öppnades på den afrikanska kontinenten efter det i Johannesburg. En av våra främsta uppgifter är att bekämpa illegal handel med timmer. I detta arbete har EU och industriländerna ett ansvar.

Utvecklingsländerna kan aldrig komma tillrätta med skövlingen på egen hand så länge som i-länderna fortsätter att förvärra problemen genom att urskiljningslöst importera allt från timmer och nötkött till sojabönor och palmolja. Bara handeln med illegalt virke är ett världsomfattande problem som förutom att den leder till avskogning, miljöförstöring och förlust av biologisk mångfald också göder korruption, organiserad brottslighet och underminerar rättsstaten. Den kan även kopplas till väpnade konflikter och kostar många miljarder i förlorade intäkter för redan fattiga länder. Genom det billiga timret destabiliseras också den internationella marknaden; företag kan inte konkurrera på lika villkor och det blir svårare att utveckla ett uthålligt skogsbruk.

Skogsskövlingen kommer att pågå så länge det finns mer pengar att tjäna på att avverka och bränna regnskogen än på att bevara den. Därför vill jag ge den svenska regeringen ett dubbelt ansvar: För det första att under sitt ordförandeskap verka för att EU:s konsumtion ses över, där exempelvis oansvarig handel med illegalt avverkat timmer på den europeiska marknaden kriminaliseras.

För det andra att under Köpenhamnsmötet driva på för utvecklingen av en finansieringsmekanism där EU och resten av världens rika länder tillför minst 30 miljarder euro i offentliga medel till skogsskydd varje år. Det är viktigt att man prioriterar skydd av skogsområden med höga naturvärden och verkar för att ursprungsbefolkningars rättigheter erkänns. Samtidigt får inte skyddet av utvecklingsländernas skogsområden och de följande utsläppsminskningarna ske på bekostnad av de nödvändiga klimatåtgärder som också behöver göras i de rika länderna.

Med andra ord: rika länder kan inte strunta i sina egna utsläppsminskningar för att de bidrar till skyddet av regnskog. Inte heller får utsläppskrediter från skogen tillåtas bli en handelsvara på växthusgasmarknaden eftersom sådana utsläpp är betydligt mer osäkra än utsläppen från andra sektorer.

Sverige har en lång historisk koppling till DRC, från 1800-talets missionärer och närvaron av de svenska FN-trupperna i Kongo på 1960-talet till dagens insatser för fred och ekonomisk utveckling. Nu är det dags att agera och mobilisera de nödvändiga resurserna för att garantera en ekologiskt ansvarsfull och socialt balanserad framtid för våra skogar. Eftersom jag känner till att svenskarna anses vara ett naturälskande folk som tycker om att vistas i sina egna skogar, behöver jag knappast påpeka för er att vår regnskog inte kan reduceras till en billig exportvara eller koldioxidreservoar. Våra skogar är vårt levebröd. För miljontals människor är skogen livsmedelsbutik, apotek – och källan till andlig och fysisk hälsa.

RENÉ NGONGO

Africa Political Advisor för Greenpeace i DRC och mottagare av 2009 års Right Livelihood Award