Att skilja sig är okomplicerat. Man bor kvar vid Mariatorget, även om lägenheten blir mindre. Man kan jobba mer under de veckor barnet är hos exet, nätverkandet går bättre när man kan vara med på fler after works och man hinner umgås mer med sina vänner under helgerna. Men om detta inte vore nog, så blir ju barnet lyckligt när föräldern får lov att förverkliga sig själv. Att man som förälder inte längre finns på plats som stöd och förebild för barnen kompenseras utan problem med extra uppmärksamheten när väl barnen är hemma.
Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk.
Charlie Weimers
Nej, så skulle nog de flesta inte beskriva en skilsmässa. Men så bor de flesta utanför Södermalm, har ett nio till fem-jobb och förknippar förmodligen fredagen med mys snarare än AW-mingel på en innerstadskrog.
De flesta som gifter sig och bildar familj gör det med föresatsen att relationen ska hålla. Man bygger upp sin tillvaro, ekonomiskt och socialt, kring familjen. Att skilja sig är för de flesta ett svårt beslut med känslor av sorg och förlust. En viktig trygghet som för de flesta tidigare varit självklar försvinner. Frågan om vem som ska ha vårdnaden är sällan så enkel som att dela fifty/fifty, många ensamstående kämpar för att få ekonomin att gå ihop då två löner blir en och långtifrån alla har familj eller vänner att falla tillbaka på efter en skilsmässa.
De flesta lever inte som, Maria Sveland och Katarina Wennstam, journalisterna bakom boken ”Happy, happy – en bok om skilsmässa”. Inte för att det behöver vara fel att göra de livsprioriteringar de gör. Men det blir fel när de blandar ihop något som gör de själva lyckliga med hur det ser ut i övriga samhället.
Men om vi tar dem på orden om att det inte finns något värre än att försöka hålla ihop ett vacklande äktenskap och att fler skilsmässor skulle skapa fler lyckliga barn, så behöver vi något mer än anekdotbevisning ifrån människor som jobbar med media.
Vi kan till exempel titta närmare på den empiriska forskningen som visar att ”skilsmässor har en potential att skapa en stor turbulens i barns liv, vilken kan ha långsiktiga konsekvenser. Detta behöver dock inte vara fallet, eftersom inte alla barn lider av skilsmässor och att skilsmässor till och med kan vara bra för barn från familjer med stora konflikter och våld. Men skilsmässor verkar dock, generellt sett, ha fler negativa än positiva konsekvenser för barns liv” (Garriga/Härkönen 2009). Här ges en balanserad bild av skilsmässor och dess konsekvenser. Den som utgår ifrån dessa faktagrundade slutsatser kan med gott samvete tala om vikten av sammanhållna familjer, och samtidigt ha förståelse för att det ibland finns behov av att gå skilda vägar.
Skilsmässornas negativa konsekvenser visar sig enligt forskningen i att barn med skilda föräldrar har lägre betyg i skolan, är mindre benägna att gå vidare till högre utbildningar, har en lägre grad av psykiskt välbefinnande, och har större sannolikhet att i vuxen ålder uppleva att den egna familjen splittras, än barn vars föräldrar har hållit ihop. Vidare kan familjesplittringar skapa ojämlika livschanser i barns liv och orsaka en press på välfärdsstater som ursprungligen byggdes upp utifrån en premiss om familjestabilitet.
Att stanna ihop eller skilja sig är en privatsak. Men frågan om hur vi, samhället, ser på skilsmässor är politisk, eftersom de ekonomiska och sociala följderna av Svelands och Wennstams elitfeministiska agenda för fler skilsmässor skulle få hanteras av en ständigt växande välfärdsstat.
”Happy, happy” är inte bara en tramsig hyllning av skilsmässan som fenomen och en verklighetsbeskrivning få skulle skriva under på. Den är också ett recept för ett svagare samhälle och en symbol för värdekonflikten mellan en kulturvänster som vill bidra aktivt för att fler ska skilja sig, och vi som hoppas att så många föräldrar som möjligt kan övervinna äktenskapets utmaningar och svårigheter för barnens såväl som för sin egen skull.
CHARLIE WEIMERS
kommunalråd (KD), Hammarö kommun
