Norra Afghanistan har förändrats. Många saker har utvecklats till det bättre, andra till det sämre. I det stora hela är Sveriges ansvarsområde relativt stabilt och säkert om man jämför med övriga delar av landet. Det finns dock flera områden där talibanerna under flera år ostört har kunnat expandera och organisera sig. Ett sådant område ligger drygt fyra mil väster om Mazar-e-Sharif. Det är där jag och mina kamrater på skyttekompaniet dagligen försöker att förbättra säkerhetsläget.

Under 2008 började Sverige inse vidden av insatsen och började använda traditionella skytteplutoner för att försöka bryta den negativa trenden. Innan vår insats har talibanerna för det mesta dragit sig tillbaka då ISAF patrullerade. Några timmar därefter kunde de återvända eftersom de visste att svenskarna sällan stannade särskilt länge. Detta berodde till stor del på resursbrist och mycket begränsande insatsregler. Den afghanska armén var då under uppbyggnad och det är först nu som de på allvar börjar bli operativa i området. Det är även först denna sommar som den afghanska polisen i samverkan med oss har vågat att bemanna framskjutna posteringar i området.

I juni genomförde vi en operation där vi säkerställde permanent svensk närvaro i området. Byborna var inledningsvis mycket rädda att vi precis som tidigare skulle lämna dem åt sitt öde och att talibanerna skulle kunna återvända. När de insåg att så inte var fallet slutade de betala sin ”religiösa skatt” och en byäldste gick så långt att han sa att om talibanerna anfaller ikväll strider vi vid er sida. För mig är det ett otvivelaktigt kvitto på att vi gör rätt saker och behövs i Afghanistan. Den taktikförändring som genomförts medför dock betydliga risker för oss soldater vilka vi är väl medvetna om. Vi skulle inte vara i Afghanistan om vi inte ansåg att det är risker värda att ta. Vi har under vår insats regelbundet utkämpat strider mot talibanerna och inte helt oväntat fått egna skadade. Vår sorgligaste dag under denna mission var då vår kamrat Kenneth gav sitt liv för att skydda det afghanska folket från talibanernas förtryck. Vi hedrar hans minne genom att fortsätta med det vi har påbörjat.

Det finns politiker och partier i Sverige som lever i en märklig fantasivärld där det enda som behövs i Afghanistan är bistånd. Jag har själv mött biståndsorganisationer som vägrar arbeta i vårt område och enbart rör sig längs asfalterade väger mellan åtta på morgonen och två på eftermiddagen då de får beväpnad eskort. Forskning har visat om och om igen att det krävs både säkerhet och utveckling för att nå framgång i ett konfliktområde. Om det inte existerar någon säkerhet är det omöjligt att påbörja utveckling. Om kritikerna på allvar vill bidra till debatten anser jag att de förutom att bara kritisera även bör presentera egna realistiska alternativ på hur konflikten ska lösas. Vi möter ofta det afghanska folket ansikte mot ansikte. Och våra möten har för det mesta en gemensam nämnare: de vill att vi ska vara här. Vår verklighetsuppfattning bekräftas av den forskning som Stefan Olsson, tidigare i veckan, presenterade i SvD.

Sverige måste kunna visa internationell solidaritet inte bara då läget är lätt utan även när det är riktigt tufft. Min personliga åsikt är att vi i nuläget under inga omständigheter kan dra tillbaka våra trupper. Snarare bör vi skicka ytterligare soldater som kan påskynda säkerhetsarbetet utifrån den nya taktiken. Svenska ISAF-styrkan har idag en stab utvecklat för en brigad (1000 soldater), men vi har endast ett skyttekompani (130 soldater). I Kosovo hade Sverige ett betydligt mindre ansvarsområde, säkerhetsläget var avsevärt bättre, men det fanns mer än dubbelt så många svenska soldater än vad som finns i Afghanistan. Ekvationen går inte ihop.

Vi måste även inse att denna taktik innebär annorlunda materielbehov. Det behövs fler bandgående fordon för ökad rörlighet så att uppenbara faror längs vägar kan undvikas. Nu är våra framryckningsvägar med hjulfordon lätta att förutspå. Dessutom har hjulgående sjukvårdsfordon mycket begränsad rörlighet i den terräng vi arbetar.

Det behövs även ytterligare mentorer för den afghanska armén och för polisen. Det är dessa enheter som i förlängningen kommer att säkerställa att de afghanska säkerhetsstyrkorna kan ta över våra uppgifter och Sverige kan dra tillbaka sina trupper. Sverige eller ISAF kan inte ”vinna” i Afghanistan. Det måste det afghanska folket göra.

MARTIN

svensk soldat i Afghanistan, tjänstgör som vagnchef på ett stridsfordon 90 i Afghanistan. Har tidigare erfarenhet i samma befattning från Liberia och innehar en examen i statsvetenskap.

Fotnot: Pga säkerhetsskäl publicerar SvD artikeln utan efternamn.