Av en ny rapport från Stockholms Handelskammare framgår att den genomsnittlige stockholmaren varje år betalar cirka 7000 kronor i skatt till andra kommuner. Det är den så kallade skatteutjämningen, där kommuner i Stockholms län bidrar med 14 miljarder kronor mer än de får tillbaka. Mottagarna är dock inte främst mindre kommuner i Norrland, utan kommuner i södra Sverige.
Beskrivningen ger dock en skev bild. Man riskerar tro att dessa 7000 kronor är det enda bidraget från huvudstadens invånare till resten av landet – och då kan det te sig rimligt. Men varje person i Stockholm betalar naturligtvis också olika statliga skatter – moms, inkomstskatt, löneskatt, med mera. Eftersom inkomsterna är högst i Stockholm är skatteinbetalningarna än högre. Där sker således den stora utjämningen.
Tidigare utredningar har pekat på att den regionala omfördelningen omfattar närmare 100 miljarder kronor per år. Regional utjämning förekommer inom alla politikområden, från utbildning till myndigheter. Nästan allt vi får tillbaka av EU-avgiften går till jordbruk och regioner. Innan de 7000 kronorna betalas har stockholmaren alltså redan betalat tiotusentals kronor i utjämning via staten och EU.
Man kan ifrågasätta detta. Innebär inte en sådan centralplanering att en naturlig process av omvandling i landet bromsas? Innebär inte en sådan politik att det som avgör en regions framgång är vilka bidrag den kan locka snarare än hur bra företagsklimat den har? Men även om man skulle acceptera EU:s och statens utjämning – ska då kommunerna tvingas till en ytterligare omfördelning av ekonomiska resurser?
Ifall en kommun lyckas reformera så den lockar nya företag och invånare, blir följden att utjämningsskatten stiger. En bidragskommun kan bli nettobetalare. Effekten av de tillväxtskapande reformerna kan bli noll eller rentav negativ för kommunens budget. Är det klokt att ha ett system som så aktivt motarbetar goda kommunala initiativ? Vill vi inte att kommuner ska tävla om att bli bättre utan om att bli sämre?
Svaret är uppenbart nej, skatteutjämningen måste avvecklas. Inte för Stockholms skull, utan för alla kommuners skull, för att goda reformer ska löna sig. Eftersom systemet skapar mäktiga särintressen, som lägger stora resurser på att lobba för att behålla sina mångmiljoninkomster, är det tufft att reformera. Nästa alliansregering måste prioritera denna avveckling och drivas av en stark övertygelse för att lyckas.
JOHNNY MUNKHAMMAR
riksdagskandidat (M), författare och företagare
