Skatteregler lurar akademiker

Om en person får höjd lön med 4 pro­cent är det lätt att tro att personens inkomst också ökar med 4 procent. Så är det inte.

Effekten av skattesystemets utformning gör att många människor inte ens får 3 procent mer i plånboken om lönen ökar med 4 procent. Detta slår särskilt hårt mot unga akademiker.

Den svenska inkomstskatten är svår att överblicka. Tanken med den blocköverskridande skatte­omläggningen från 1991 har för länge sedan gått förlorad.

Den byggde i korthet på att vanliga inkomsttagare skulle betala 30 procent av sin inkomst i skatt och höginkomsttagare (15 procent av de skattskyldiga) skulle betala 50 procent på belopp överskridande en viss gräns, så kallad brytpunkt.

Bilden av den statliga inkomstskatten är att den betalas av rika personer. Så är dock inte fallet.

De allvarligaste effekterna av brytpunkten drabbar främst vanliga familjeförsörjande småbarnsföräldrar som studerat vidare.

Det är nämligen i inkomster precis runt brytpunkten för statlig skatt – under år 2008 ligger den gränsen vid en månadslön på 27383 kr – som den stora skillnaden mellan upplevd och faktisk löneökning finns.

Det är en ungefärlig lönenivå för en akademiker som sedan några år är etablerad på arbetsmarknaden.

Om vi räknar på en löneökning för olika inkomstgrupper med en ­månadslön på 20000–50000 ­kronor ser vi att en fyraprocentig ­löneökning aldrig kommer upp i 4 procent efter effekten av ­inkomstskatt.

Det intressanta är också att den faktiska procentuella ökningen inte alls är minst vid höga inkomster, utan just runt brytpunkten för statlig inkomstskatt. Se tabell nedan.

Den egentliga procentuella löne­ökningen är beräknad utifrån beskat­tad lön efter höjning i förhållande till beskattad lön före höjning.

Skatten är beräknad enligt skattetabell 31 som motsvarar skattesatsen i en svensk genomsnittskommun.

Effekten infaller tidigt i karriären för akademiker. Under samma tid tar många på sig stora nya kostnader i form av hus- eller lägenhetslån och bildandet av en familj.

Förutom nya utgifter finns den ordinarie prisutvecklingen, som inte påverkas av denna effekt.

Tanken från skatteomläggningen, att endast 15 procent av de skattskyldiga skulle betala statlig skatt, har successivt urholkats av två skäl.

Dels har staten inte räknat upp brytpunkten i takt med löneutvecklingen, dels har allt fler unga valt att studera vidare.

För många akademiker försvinner inte bara 50 procent av löneökningen i skatt utan också ytterligare 5 procent i högre återbetalning av studielån.

Om brytpunkten höjdes skulle betydligt färre personer drabbas av effekten.

Handelskammaren och TCO föreslår att högst 25 procent av de heltidsarbetande ska betala statlig skatt. Då höjs gränsen till att gälla inkoms­ter över 31000 kronor per månad. Det skulle också göra det väsentligt mer lönsamt att studera vidare.

I storstadsregionerna ser vi hur bristen på kompetent arbetskraft hämmar landets tillväxt. De dyrare boendekostnaderna kombinerat med höga marginalskatter gör det dyrt för kvalificerad arbetskraft att bosätta sig i särskilt Stockholmsområdet, men också i Göteborg, Malmö, Uppsala och andra större städer.

Sveriges framtida utveckling och tillväxt finns i högkvalificerade jobb. Om vi ska kunna motivera unga människor att lägga fem år av sitt liv på akademiska studier måste det också finnas ekonomiska morötter.

En höjning av brytpunkten skulle få en snabb effekt, men det är också rimligt att avskaffa värnskatten. Dagens skattesystem sätter en effektiv ekonomisk bromskloss just där det skadar som mest.

Dessutom lurar det folk. Så kan det inte fortsätta.