Målet är att skapa ett system som uppmuntrar till kvalitet, och där skattemedel stannar där de hör hemma – i välfärden.

Carin Jämtin

Valfrihet i välfärden är något värdefullt. Det ger inflytande till människor och kan också bidra till att höja kvaliteten. Därför är det självklart för mig som socialdemokrat att vi ska ha en mångfald av utförare inom vården, skolan och omsorgen.

Stefan Fölster och Johan Kreicbergs från Svenskt Näringsliv anklagar mig för att vilja sätta stopp för privata aktörer i välfärdssektorn (Brännpunkt 25/3). Det är ett påstående taget ur luften. Antagligen bygger det på ett missförstånd: Fölster och Kreicbergs tror att det inte skulle finnas några privata utförare om det inte vore för möjligheten att göra stora vinster. Men det räcker att göra en enkel, internationell utblick för att se att den föreställningen är felaktig.

Fölster och Kreicbergs lyfter själva fram Belgien, Frankrike, Tyskland, Österrike och Nederländerna som goda exempel på länder där valfriheten inom vården är stor, liksom invånarnas nöjdhet med vårdens tillgänglighet. De glömmer att nämna att i dessa länder står icke-vinstdrivande aktörer för en betydande andel av den privata vården. Så ser det inte ut i Sverige. I Nederländerna är exempelvis 80 procent av sjukhusen privata, men icke-vinstdrivande. Det är nämligen förbjudet att bedriva vård i vinstsyfte i Nederländerna.

Även i ett land som USA drivs majoriteten av sjukhusen av privata, men icke vinstsyftande aktörer. Internationellt sett är Sverige tämligen unikt i och med att så stor andel av den privat utförda välfärden drivs av aktiebolag. En internationell utblick visar att valfriheten i välfärden på intet vis är beroende av möjligheten att göra vinst. Det går utmärkt väl att ha en mångfald aktörer utan att de måste drivas av ett vinstintresse. Svenskt Näringsliv ignorerar med sitt inlägg allt det viktiga och värdefulla välfärdsarbete som utförs av exempelvis Röda korset, Stadsmissionen, Ersta diakoni och många andra ideella organisationer i såväl Sverige som andra länder.

Svenska Dagbladet rapporterade nyligen om vårdbolagen Aleris, Ambea, Frösunda LSS och Attendo, samtliga verksamma i Sverige. De har allihop bytt ägare de senaste åren, med vinster som varierar mellan 100 och 440 procent av de tidigare ägarnas insats som följd. Totalt uppgår vinsterna för enbart dessa fyra bolag till 7,2 miljarder kronor. Vinster som i princip enbart består av svenska skattepengar. Detta är ett oerhört slöseri. Det finns bättre användning för dessa pengar.

Ibland hävdas att förekomsten av vinstdrivande välfärdsföretag skulle vara en exportmöjlighet för Sverige och därmed kunna göra oss som land rikare. Jag har svårt att få ihop det argumentet med verkligheten. De stora koncerner som dominerar den privata skattefinansierade vården i vårt land driver förvisso verksamhet i andra länder, men det innebär knappast exportinkomster till Sverige. De flesta av dessa koncerner ägs nämligen av utländska riskkapitalbolag, som sällan ens betalar skatt i Sverige.

Kvaliteten i välfärden avgörs inte av huruvida huvudmannen är privat eller offentlig, vilket jag noterar att Fölster och Kreicbergs inte heller påstår. De många och omfattande forskningsstudier som har gjorts på detta område hittar vanligen inte några generella kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig vård. Det viktiga är mångfalden; inte att vissa vårdföretag drivs med vinst.

Dagens ersättningssystem inom vård, skola och omsorg innebär att svenska skattebetalare betalar för kostnader som inte finns. Överskottet blir till vinster i riskkapitalisters fickor. Det är dålig användning av skattemedel, som skulle behövas för att höja kvaliteten i välfärden istället. Därför måste ersättningssystemen inom välfärden förändras. Målet är att skapa ett system som uppmuntrar till kvalitet, och där skattemedel stannar där de hör hemma – i välfärden.

CARIN JÄMTIN (S)

partisekreterare