Lise Nordin

Att Japan i dag stänger ner sin sista kärnkraftsreaktor av 54 kan ses som en symbol för den globala trenden.

Lise Nordin

Debatten är viktig när det gäller förutsättningarna för de energislag som ska ta vid när dagens kärnkraft måste avvecklas av åldersskäl. Därför väntar jag fortfarande på regeringspartiernas svar på min fråga om vem som ska betala för ny kärnkraft. Istället kliver opinionsgruppen Nuclear power yes please ( Brännpunkt 4/5) in som försvarare av regeringens politik i frågan om kärnkraftssubventioner.

Att som skribenterna påstå att ”kärnkraftsbyggandet i världen nu tar ny fart” är osakligt när allt fler länder beslutar att förvisa kärnkraften till historiens sophög. Sedan flera år avvecklas det fler kärnkraftverk i världen än det byggs nya.

Att Japan i dag (lördag 5/5) stänger ner sin sista kärnkraftsreaktor av 54 kan ses som en symbol för den globala trenden.

Istället för att vänta tills en olycka sker och panikstänga som Japan har Sverige möjligheten att på ett planerat sätt successivt avveckla kärnkraften i takt med energieffektivisering och utbyggnad av förnybar energi. Med dagens kunskap kan kärnkraften vara avvecklad år 2030.

Att ställa kärnkraft mot kolkraft är som att välja mellan pest och kolera. Det är heller inte ett val vi behöver göra eftersom den förnybara energin i världen växer snabbare än både kärnkraft och kolkraft tillsammans. Om Nuclear power yes please är seriösa i sitt klimatengagemang borde de förespråka såväl energieffektivisering som en snabb utbyggnad av de energislag som mest kostnadseffektivt kan fasa ut fossil energi – och det är den förnybara.

Även om man inte ser till kärnkraftens övriga miljö- och hälsoproblem så kan kärnkraften aldrig vara en snabb lösning på de klimatutsläpp som måste minska nu eftersom den tar 1015 år att bygga ett kärnkraftverk. Försöket att bygga ny kärnkraft i Finland är nu 5 år försenat och prislappen närmar sig det tredubbla mot kostnaden i de ursprungliga kalkylerna.

Kärnkraften kan bara konkurrera med förnybar energi om den ges omfattande statligt stöd. Bland annat finansanalytiska bolaget Citigroup fastslår att kärnkraft aldrig byggts någonstans i världen utan ekonomiskt stöd från staten.

Att som Nuclear power yes please säga att kärnkraften inte är subventionerad med ett finansieringsansvar om 12 miljarder kronor är oseriöst. Redan i dag står klart att exemplet Fukushima kommer att kosta långt över 1000 miljarder kronor. Bolaget som äger kärnkraftverket går i konkurs och kvar står staten med kostnaderna över lång tid.

Den svenska regeringens politik innebär att endast dotterbolagets tillgångar kan avkrävas vid olycka och deras resurser är inte mycket mer än de 12 miljarder kärnkraftsägarna avkrävs på i försäkringskostnad. I Sverige precis som i Japan är det staten och därmed skattebetalarna som får betala för en härdsmälta.

För om nu kärnkraften är så säker som dess förespråkar hävdar, då kan den väl även bära sina försäkringskostnader. Medan å andra sidan, om den nu är så osäker att ingen kan eller vill försäkra den – då kanske det inte är en så bra idé att satsa på. Det finns förstås en anledning till att vanliga försäkringsbolag inte vill ta i kärnkraften. Den anses för riskfylld.

När regeringen gjorde sin överenskommelse om ny kärnkraft var beskedet tydligt: staten skulle inte stå för någon subventionering av ny kärnkraft. Just den delen framställdes som Centerpartiets och Maud Olofssons gåva till kommande generationer. Nu har regeringen backat från detta. Det finns skäl att undra om Centerpartiet fortfarande fäller glädjetårar eller om de nu grinar illa. Regeringens energipolitik har inte stöd i opinionen enligt den senaste mätningen från SOM-institutet då endast 35 procent av svenskarna vill ha ny kärnkraft.

Miljöpartiet har ställt krav på regeringen att svara på hur de definierar subventionerna till kärnkraften och vem som betalar för ny kärnkraft – jag väntar fortfarande på svar.

LISE NORDIN (MP)

riksdagsledamot och energipolitisk talesperson för MP