På SvD Brännpunkt den 8 juni föreslår Lars Ilshammar och Jeanette Gustafsdotter en skatt på bredband, efter modell av kassettersättningen.

Ur politisk synvinkel är förslaget förståeligt. Det kan vara en framkomlig väg, särskilt som det refererar till tidigare politik.

Ur en ekonomisk synvinkel kan det utgöra en rationell lösning givet att man accepterar att upphovsrätten är korrekt avvägd och handhavd idag, vilket inte behöver vara fallet.

Vår kritik, ur en framtidsoptimistisk synvinkel där man accepterar och gläds åt de positiva effekter som internet kan ha för kulturen, framstår en bredbandsskatt som konservativ och bakåtblickande.

Om man verkligen anser att upphovsrätten är till för att åstadkomma nyskapande i samhället bör man fråga sig om det är rimligt att avsevärda summor per automatik betalas för gamla ”kataloger” hos musikförlag och arvvingar till kreatörer.

Och om man med automatik slussar pengar vidare i förhållande till skivförsäljningen konserverar man den struktur i industrin som byggdes upp under helt andra förutsättningar, det vill säga att man premierar dem som passerar ”nålsögat” hos några stora skivbolag med de ekonomiska musklerna att marknadsföra sig.

Digital produktion och distribution innebär ju väldigt små kostnader och kan släppa lös en oanad mänsklig kreativitet där faktiskt alla dessa miljontals duktiga musiker och kreatörer som kämpar jorden runt får en chans att finna sin publik.

Men skivbolagen och etablerade artister och låtskrivare vill absolut inte ha en jämnare inkomstfördelning där fler kan leva på kultur. Förslaget anammar inte nätets potential, utan lagstiftar mot dess logik.

Problemet ligger i att rättighetshavarnas företrädare och lagstiftaren inte har lyckats förklara motiven bakom upphovsrätten, och varför den skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden.

Det löser ingen skatt.

Waldemar Ingdahl
VD för tankesmedjan Eudoxa

Oscar Swartz
IT-entreprenör, ekonom och samhällsanalytiker