Fornminnesbrott har idag samma straffvärde som snatteri.

Fornlämningar har sedan 1600-talet haft skydd i lag. Det gör Sverige till det land i världen som sannolikt längst vårdat sig om värdet av den historia som bara kan berättas genom fornlämningar och arkeologi. Riksdagen har beslutat att det är förbjudet att utan tillstånd rubba en fast fornlämning och att när ett fornfynd påträffas ska det i princip anmälas på en gång. Men allt för få brott leder till åtal och dom.

Riksantikvarieämbetet har i uppgift att förebygga, upptäcka och beivra brott mot kulturarvet. Det innebär bland annat att polisanmäla misstänkta fornminnesbrott. Detta gäller vare sig det handlar om skeppsvrak eller andra fornlämningar som finns på land. Historiska skeppsvrak finns inte bevarade på samma sätt som i Östersjön någon annanstans i världen.

Vraken är tidsfickor, glömda och gömda platser och rum, som berättar om katastrofer och krig, men också om vardagen och vanliga människor.

Samarbete mellan den offentliga kulturmiljövården och forskningen, ideella dykare och kommersiella företag är en förutsättning för att hitta, bygga och föra ut kunskap om dessa världsunika platser.

Likafullt måste lagen upprätthållas. De så kallade fornminnesbrotten är allvarliga hot mot vår gemen samma historia. Dessvärre ses ofta fornminnesbrott som vardagsbrottslighet som väcker relativt liten uppmärksamhet. Därför behövs förbättringar i såväl lagstiftning som uppföljning för att hantera fornminnesbrott.

Riksantikvarieämbetet har genomfört en utvärdering av länsstyrelsernas, polisens och åklagares hantering av misstänkta fornminnesbrott. Utvärderingen visar på brister i lagstiftningen och hanteringen av fornminnesbrott. Riksantikvarieämbetet har även tidigare påpekat svagheter i rättsväsendets sätt att hantera dessa brott.

Om bristerna består finns en uppenbar risk att skadegörelse och annan åverkan på fornlämningar fortsätter att vara allvarliga hot mot kulturarvet.

Utvärderingen visar på några viktiga förklaringar till att flertalet brottsanmälningar inte leder till att åklagaren väcker åtal. Fornminnesbrott hamnar prioritetsmässigt i skymundan hos polis och åklagare. Orsakerna är till stor del de låga straffen. Utredningen pekar också på att det ofta finns en extra försiktighetsprincip hos åklagare. Bevisning som skulle vara fullt tillräcklig i andra brottmål, visar sig ofta inte hålla när det gäller fornminnesbrott.

Intressant är också att det förekommer att polis och åklagare i sina utredningar läser in en rad förmildrande omständigheter kring misstänkta fornminnesbrott. Därför finns det också skäl att arbeta med rättsväsendets attityd till den mängdbrottslighet som fornminnesbrotten utgör i jämförelse med andra mer spektakulära brott mot kulturarvet, till exempel stölder av berömda konstverk. Riksantikvarieämbetet har utifrån utvärderingen formulerat några rekommendationer för att komma till rätta med de brister vi har sett i utredningen:

• Skärpning av straffbestämmelserna:

Fornminnesbrott har i dag samma straffvärde som snatteri, vilket inte står i paritet med det värde som vår gemensamma kulturmiljö har. De låga straffen och den korta preskriptionstiden på två år leder till en låg prioritering hos de brottsbekämpande myndigheterna och försvårar möjligheterna att genomföra en grundlig utredning.

• Behov av ökad nationell enhetlighet:

Fornminnesbrotten är få och utredningarna är till sin karaktär speciella. Det finns ett behov av att en bredare erfarenhet av brottstypen byggs upp hos ett mindre antal åklagare.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det viktigt att värna om vår gemensamma historia. Konsekvenserna när fornminnesbrotten prioriteras bort blir påtagliga eftersom de fysiska historiska spåren successivt försvinner och vår förståelse och tolkning av historien försvåras.

Människan är en meningsskapande varelse. Vår samtid och framtid behöver dessa gemensamma minnen för att skapa en mening i tillvaron.

INGER LILLIEQUIST

riksantikvarie