Vi som undertecknar denna artikel är bestörta över Rinkeby-Kistas stadsdelsförvaltnings långtgående planer på att avskaffa Rinkeby-Kistas framgångsrika Kvinnofridsenhet från årsskiftet.
Förslaget skulle presenteras för ansvariga politiker i stadsdelsnämnden 17 december. När stadsdelsförvaltningen fick kännedom om detta upprop ändrade man sig plötsligt, på en dag, från att vilja lägga ner hela Kvinnofridsenhet till att skära bort en tjänst av totalt sex.
Rinkeby-Kistas kvinnofridsenhet är en förebild i hela Sverige för hur kommuner kan arbeta för kvinnofrid och enheten har uppmärksammats internationellt. Allra senast bekräftades detta i Socialstyrelsens utvärdering av kvinnofridsarbetet runtom i landet, där kvinnofridsenheten i Rinkeby-Kista särskilt lyftes fram som ett gott exempel. Trots detta föreslår nu stadsdelsförvaltningen Rinkeby-Kista att närmare 1,1 miljoner tas från kvinnofridsarbetet. Det innebar att en av sex tjänster kommer att försvinna.
Kvinnofridsenheten möter uppskattningsvis 170 nya hjälpsökande kvinnor varje år. Det är endast en procent av alla kvinnor som bor i Rinkeby-Kista. Stadsdelen har bland de flesta anmälningarna gällande mäns våld mot kvinnor i förhållande till antalet kvinnor som bor i stadsdelen. Och då vet vi att mörkertalet är stort, de flesta av dessa brott polisanmäls aldrig. Att skära bort en tjänst från Rinkeby-Kistas Kvinnofridsenhet är därför inte motiverat. Tvärtom borde ytterligare resurser satsas på uppsökande arbete.
Vi är oroade över att det finns en klåfingrig vilja att spara på arbetet för kvinnofrid i Sveriges kommuner. Exemplet i Rinkeby-Kista är inte det enda i Stockholmstrakten. Relationsvåldscentrum i Solna som är ett kvinnofridssamarbete över kommungränserna Stockholm stad, Solna, Sundbyberg och Ekerö, skär också ner, med en halv tjänst. Stockholm stads Prostitutionsenhet har ett sparbeting som innebär att två personer ska avskedas. Enligt Prostitutionsenheten kommer detta att signifikant försämra möjligheterna för dem att nå prostituerade kvinnor i sin uppsökande verksamhet.
Socialsekreterare och ideella kvinnojourer i Stockholms kommuner rapporterar om att skyddade boenden, där utbildad personal finns dygnet runt, av besparingsskäl inte får våldsutsatta kvinnor och barn hänvisade till sig via socialtjänsten. Vi befarar att det finns en liknande tendens i övriga Sverige, trots de stora ekonomiska satsningarna regeringen gjort på att bekämpa mäns våld mot kvinnor.
Kvinnor som lever under hot är i allmänhet en tyst grupp. De går inte ut på gatorna och demonstrerar när stöd till dem tas bort. De skriver inte debattartiklar. De delar inte ut flygblad. Därför är det lätt för tjänstemän och politiker att spara på insatser som gäller dem. Fast vi vet att våldet kostar i form av mänskligt lidande, sjukskrivningar och vård.
Enligt Socialstyrelsen kostar mäns våld mot kvinnor samhället uppemot 3,5 miljarder kronor per år. Men i dessa beräkningar räknas inte med kostnader för smärta och lidande. I internationella studier där smärta och lidande inkluderats i samhällskostnaderna skulle mäns våld mot kvinnor i Sverige kosta samhället cirka 16 miljarder kronor per år.
Vi vill ofta stoltsera med att Sverige är världens mest jämställda land. Men så länge kvinnor inte kan garanteras kroppslig integritet kan vi knappast kalla vårt samhälle jämlikt. Problematiken kan inte betecknas som ett särintresse eller en perifer fråga. Den skär rakt in i hjärtat av vår demokrati. Det handlar om den mest grundläggande rättigheten av alla: att ha självbestämmanderätt över sin kropp och möjlighet att skydda den mot kränkningar.
Stöd till våldsutsatta kvinnor och barn faller inom kommunens huvudansvar enligt socialtjänstlagen. Vi vädjar till Sveriges kommuner att ta detta ansvar. Brottsoffer får inte reduceras till att bli en nedskärningsfråga under rådande lågkonjunktur.
Zaida Catalán
Ledamot Stockholm stadsfullmäktige (MP)
Jenny Sonesson
Ordförande Liberala Kvinnor Stockholm
Veronica Palm
Ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm
Ann-Margarethe Livh
Oppositionsborgarråd Stockholm stad (V)
Esabelle Dingizian
Jämställdhetspolitisk talesperson (MP)
Ariane Bucquet
Ledamot Stockholm stadsfullmäktige (M)
Stina Bengtsson
Ordförande Stockholms Centerkvinnor
Angela Beausang
Ordförande Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
Carina Ohlsson
Ordförande Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund
Tomas Wetterberg
Ordförande Män för Jämställdhet
John Larsson
Ordförande Män för Jämställdhet i Stockholm
Åsa Eldén
Forskare och doktor i sociologi
Nancy Kostet
Handledare med inriktning mäns våld mot kvinnor
Josefin Grände
Författare och utbildare kvinnofridsfrågor
Hanna Olsson
Författare och handledare
Mari Brännvall
Socionom Relationsvåldscentrum Västerort
Ida Burlin
Socialsekreterare Hässelby-Vällingby Kvinnofridsteam
Daniela Johansson
Socialsekreterare Hässelby-Vällingby Kvinnofridsteam
Martha Gialamas
Socionom Rinkeby-Kista Kvinnofridsteam
Elisabet Såsser
Socionom Rinkeby-Kista Kvinnofridsteam
