I morgon meddelar Attunda tingsrätt dom i skadeståndsmålet, som har sin grund i Catrine da Costas död och styckning 1984. De bägge utpekade och deslegitimerade läkarna, ”allmänläkaren” och ”obducenten”, begär skadestånd av staten för de övergrepp som polis, åklagare, domstolar och myndigheter utsatt dem för under 25 års tid.

Sedan en längre tid är polisen övertygad om att läkarna inte har haft någonting med da Costas död eller kropp att göra. Professorn i kriminologi Leif GW Persson konstaterar att de sannolikt inte ens träffat henne, och journalisten och författaren Per Lindeberg, som gått igenom hela polisutredningen, har inte funnit någon länk mellan läkarna och da Costa.

I normalfallet kan en polisutredning som hamnat snett räddas av att en tjänsteman lyckas hålla huvudet kallt och undvika de värsta fallgroparna. I styckmordsfallet var dock trycket från allmänheten, feministiska grupper och media alltför stort för att de som ansvarade för upprätthållandet av rättssäkerheten skulle klara av att tänka logiskt. Det fåtal personer som försökte stå emot blev förnedrade i media och riskerade att förlora arbetet.

Polis, åklagare, domstolar och myndigheter gjorde sig skyldiga till en mängd fel i utredningen av da Costas död. Vi nämner här några av de mest anmärkningsvärda. Redan någon vecka efter fyndet var utredningen, utan att några bevis pekade i den riktningen, helt inriktad på obducenten. Polisen var aldrig öppen för andra mer sannolika gärningsmän. Poliserna saknade erfarenhet av mordutredningar, man slarvade bort viktiga förhör och sålde känsligt utredningsmaterial till en kvällstidning. Annat utredningsmaterial försvann spårlöst. Utredningen tog dessutom orimligt lång tid. Polisen saknade kritisk förmåga att granska uppenbart felaktiga vittnesuppgifter, genomförde charadliknande konfrontationer och struntade i att avsaknaden av bevis självklart borde ha föranlett en annan inriktning. Åklagaren ignorerade sin objektivitetsplikt då han inte tog fasta på den mängd uppgifter som talade för läkarnas oskuld. Dessutom anlitades sakkunniga som var bekanta med både ”mamman” (ett av vittnena i rättegången, reds anm.) och obducenten, sakkunniga vars uttalanden om att något ”kan ha hänt” i domstolarna förvandlades till ”utom rimligt tvivel”.

När en polisutredning havererar är domstolarna den sista säkerhetsventilen för att rättssäkerheten upprätthålls. Dessvärre är ventilen emellanåt ur funktion, vilket framkommer med plågsam tydlighet i styckmordsfallet.

Bevisprövningen i domstolarna är helt fri. Detta innebär att lagarna inte ger någon ledning för hur domstolarna ska pröva olika bevis. Istället genomförs denna uppgift helt självständigt. Resultatet har i fler fall än i styckmordsfallet blivit uppenbart otillfredsställande.

Syftet med en strafflag måste vara att de som är skyldiga ska dömas och att de som är oskyldiga ska frias. De oskyldiga ska dessutom slippa bli trakasserade. Mot bakgrund av flera uppmärksammade resningsfall framstår det tydligt att det i så pass många fall sker avsteg från denna självklara utgångspunkt att man måste ifrågasätta om domstolarna klarar av att hantera den fria bevisprövningen. Detta betyder att man kan fällas i en domstol medan man i en annan domstol hade gått fri.

För att undvika att fördomar, moralkonformism och massmedialt tryck leder till felaktiga domslut i någon riktning, borde man hjälpa domstolarna genom lagstiftning liknande det som förre JK Göran Lambertz föreslagit.

Det måste vara ett minimikrav att domstolarna i domskälen redovisar dels vilka bevis som hade krävts för full bevisning enligt aktuell lagregel, dels hur den bevisning som presenterats i det aktuella målet nått upp till detta krav.

I styckmordsfallet riskerar bevisbördan för skadeståndet att ställas högre än det en gång gjorde för att deslegitimera dem. I dagsläget redogör domstolarna inte ens för all den bevisning som förebragts i det aktuella målet. Insynen i vad som krävs för att fällas och frias blir därmed mycket dålig och förutsägbarheten obefintlig.

När domstolar tolkar lagen blir det emellanåt sådana fel som – i förhållande till den rättighet som en rättvis och effektiv rättegång utgör för oss alla – få kan föreställa sig. Dock finns sedan länge konventionsregler som skyddar den enskildes rätt och som ger en faktisk rätt till skadestånd av staten vid övertramp. Läkarnas rätt till skadestånd är därför en viktig principfråga. Tilldöms de skadestånd kan detta verka preventivt mot framtida justitiemord.

CARL-JOHAN VAHLÉN

advokat, ombud för läkarna

KAJSA BLOMGREN

advokat, ombud för läkarna