Måndag kväll i Stockholm, den 27 augusti. På Sankt Eriksgatan står en mycket liten tjej och spelar blockflöjt vid Fridhemsplan. Hon tigger. Flickan är 6-7 år. Klädd i rosa kläder. Folk strömmar förbi och slänger åt henne en peng. Inte många reagerar, tiggande barn hör liksom till gatubilden i innerstaden. I alla fall om de är romer.
Har vi i Stockholm med två miljarder i överskott börjat skilja på barn och barn?
Karin Rågsjö
Jag ringer socialjouren som säger: ”Någon har ringt före dig, vi ska se vad vi kan göra”. Jag går fram till flickan och frågar var hennes föräldrar är. Hon pekar uppåt gatan, kan inte många ord på svenska. Jag tittar efter dem och går fram och tillbaka utan resultat, ingen kommer. Ingen polis, ingen socialjour. Efter 20 minuter måste jag gå.
Samma lilla flicka står och tigger dagen därpå och spelar på sin blockflöjt. Jag ringer socialjouren igen som säger: ”Inte mycket vi kan göra, ganska vanligt…” De frågar om flickan är rom. Med största sannolikhet är det så.
Jaha, så barn kan tigga i Stockholm nu. Alla barn? Svenssons barn? Barnen på Östermalm? Eller är det bara sexåriga flickor från Europas fattigaste länder som får tigga? Det sociala sammanhanget spelar in. ”Så här lever romer, de tigger – gilla läget”.
Toleransen för misär i Stockholm har fått sin toppnotering när vi som invånare går förbi utan att reagera. Har vi redan vant oss vid tiggande barn i Sverige?
En liten tjej som står och tigger utsätter sig för en stor fara. Alla vuxna är inte snälla. Hon är helt oskyddad .
Barnkonventionens andra paragraf lyder: ”Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.” Det gäller självklart även de barn som tigger på Stockholms gator. En sexåring som tigger är helt oacceptabelt. Eller har vi i Stockholm med två miljarder i överskott börjat skilja på barn och barn? Våra barn, andras ungar.
Frågan är hur vi ska agera. Ska vi acceptera att barn tigger och utsätts för risker?
Vad finns det för beredskap i Sverige och specifikt i Stockholm för ett ökande antal barn som far illa genom att tigga? Har frågan diskuterats på socialdepartementet? Finns det några tankar om hur barnen ska värnas? Och barnkonventionen, hur ska den tolkas? Ska vi värna alla barn eller ska vi ha en myndighetstolerans för barn som tigger på gatan, ”för de gör ju så”?
Ett förslag Vänsterpartiet vill se i Stockholm är en förstärkt uppsökande verksamhet inriktad på barn i utsatta miljöer. Men i övrigt måste vi se över hur vi kan värna de barn som kommer till Sverige med sina utblottade föräldrar, som har lämnat sina förtryckande länder och söker nya möjligheter i Sverige med sina barn.
Hur ska vi se på barnen? Som allas barn som vi har ansvar för eller som barn som inte riktigt är som andra barn – som inte har samma värde? Som inte är värda att en uppsökare, polis eller någon annan med myndighetsansvar kommer förbi och kollar läget när en sexåring tigger på gatan.
KARIN RÅGSJÖ (V)
vice gruppledare Stockholmsvänstern
