Ingen social fråga är angelägnare inför valet än de växande klyftorna. Allvarligast är en allt ojämnare fördelning av hälsa och kontroll över den egna livssituationen.
Alliansen gick till val 2006 på löftet att bryta ”utanförskapet”. Tvärtom står nu ännu fler människor utanför arbetsmarknaden.
I valrörelsen lär två frågor symbolisera klassklyftorna: sjukvården och sjukförsäkringen. Tonläget mellan blocken blir uppskruvat, med anklagelser om ”stupstock” och en marknads- liberal politik som avsiktligt ökar orättvisorna.
Här finns ett fundamentalt perspektivproblem.
Hotet mot de miljoner medborgare som befinner sig i ”utanförskap” – eller riskerar att hamna där – är inte åtstramade socialförsäkringar och försämrad medicinsk service. Hotet är det motsatta, alltså en tilltagande medikalisering av hela livet.
Nya data från en svensk studie kan tjäna som exempel. När en grupp människor fick skatta sin hälsa löpte de med lätta psykiska problem – nedstämdhet, oro eller sömnstörningar – en fördubblad risk att fem år senare få sjuk- och aktivitetsersättning. För dem med uttalade symtom var risken fyrfaldig jämfört med de ”friska”.
Resultaten väcker frågor om orimliga arbetsmarknadskrav, när tillfälliga problem leder till permanent utslagning. Sjukförsäkringen blir en sista linjens försörjning där människor med nedsatt kapacitet skuffas undan, inte av barmhärtighet utan av politisk bekvämlighet.
Två tredjedelar av förtidspensionärerna under 35 år har beviljats bidragen på grund av psykiska problem, inom OECD. Majoriteten av dem kommer aldrig mer att jobba. En kris i tjugoårsåldern kan innebära förlusten av fyrtio produktiva år.
Förtidspension har blivit vår tids verkliga stupstock. Den främsta orsaken till utslagningen är inte medicinsk, utan beror på en arbetsmarknad som bara kan hantera hundraprocentig produktivitet. Därför måste sjukförsäkringen renodlas – som socialdemokraterna konstaterade redan för femton år sedan.
Den politiska medikaliseringen i vår tid förstärks av en lika rasande medikalisering via kommersiella krafter, och en svällande vårdapparat. Normala livsproblem blir föremål för medicinska åtgärder.
Läkemedelsindustrin fokuserar på tillstånd som kräver livslång medicinering: övervikt, depression, högt blodtryck, sömnbesvär, nervositet, potensproblem. Efterfrågan på fetmaoperationer ökar så snabbt att kirurgklinikerna omorganiserar.
Där ingen sjukdom föreligger kan behov uppfinnas. Vi såg det med östrogenet till kvinnor under 1990-talet. Löftet om evig ungdom var falskt, istället drabbades tiotusentals friska individer av bröstcancer.
I dag har vi en ännu mer omfattande förskrivning av antidepressiva mediciner på vaga indikationer, med diskutabel effekt och oklara biverkningar.
Vårdkonsumtion som livsstil hotar individens känsla av sammanhang. Cirkeln blir extra elak i spåren av utslagning från arbetsmarknaden. Sjukvårdspolitiker har i det perspektivet ett ansvar som sträcker sig långt bortom frågor om väntetider och vårdval.
Privilegierade grupper kan navigera den exploderande marknaden av läkemedel, terapier och alternativmedicin. För femtedelen i utanförskap riskerar medikaliseringen att bli vad det tröstande brännvinet var på 1800-talet och religionen före det.
I detta perspektiv är de kraftigt minskade sjukskrivningstalen alliansregeringens största framgång. Även om få av oss på kort sikt blir friskare av en administrativ åtgärd, är en renodlad sjukförsäkring första steget bort från den hälsovådliga medikaliseringen.
Inför valet lovar båda blocken på sin höjd kosmetiska förändringar av arbetsmarknaden och skolan, men mer sjukvård åt alla. En majoritet av väljarna, 61 procent, anser att vården är den viktigaste frågan.
Vi riskerar en budgivning om ständigt ökad medikalisering, utan djupare diskussion om vart detta leder.
Någon politiker borde säga som det är – att gränslös tillgång till vård och mediciner inte är höjden av rättvisa utan ett opium för folket. Något parti borde ta itu med den kombination av politisk snällism, dysfunktionell jobbmarknad och medicinsk kommers som verkligen ökar de nya klassklyftorna.
NIKLAS EKDAL
författare, fd politisk redaktör på Dagens Nyheter, utkommer med romanen Kvinnan utan egenskaper den 18 augusti
CECILIA MAGNUSSON
docent i epidemiologi vid Karolinska Institutet, forskar om folkhälsofrågor som psykisk ohälsa
