Vi menar att många inlägg i det samtal som förs kring de offentliga trygghetssystemen är vilseledande och fokuserar på fel saker. Låt oss ta några exempel.
Under senare tid har flera gånger framförts att mer än en miljon människor i arbetsför ålder i Sverige ”lever på bidrag”. Källan till detta påstående är statistik som SCB tagit fram på regeringens uppdrag i syfte att kunna jämföra de olika trygghetssystemen.
Det framräknade måttet, de s k helårsekvivalenterna för sjukpenning, förtidspension, arbetslöshetsersättning, arbetsmarknadsåtgärder och socialbidrag, baseras på myndighetsstatistik på riksnivå. För år 2003 blev summan drygt en miljon helårsekvivalenter.
Men en helårsekvivalent är inte en människa av kött och blod utan en fiktiv person, en statistisk konstruktion.
När det gäller sjukpenningen så kan en helårsekvivalent bestå av tolv personer som haft sjukpenning en månad var, likaväl som av en person som haft sjukpenning hela året.
Alla som haft någon sjukpenning under året ingår i beräkningen
av helårsekvivalenterna för sjukpenning. Likadant förhåller det sig med de andra systemen.
Det är alltså inte en miljon verkliga människor det är fråga om, utan ett statistiskt mått utformat i jämförande syfte.
Det är naturligtvis fråga om helt olika problem om vi talar om tolv personer som varit sjukskrivna en månad p g a en besvärlig influensa, eller om en person som varit sjukskriven hela året p g a en cancersjukdom.
Eller om tolv personer som varit arbetslösa en månad mellan två olika arbeten visavi en person som varit arbetslös hela året. Men till helårsekvivalenterna räknas de alla.
Hur många verkliga personer finns det då som ”på heltid” är försörjda av olika trygghetssystem? Ett sätt att besvara den frågan är att analysera uppgifter om enskilda individers faktiska inkomster från olika offentliga system.
I våras publicerade vi en forskningsrapport om Bruk av offentliga försörjningssystem baserade på sådana data. Vi utvecklade där ett mått, det s k Safe-måttet, som på individnivå mäter
inkomsterna från offentliga system gällande sjukdom, arbetslöshet, förtidspension och ekonomiskt bistånd.
Måttet möjliggör en mer nyanserad analys än som kan göras med myndighetsstatistik på riksnivå. Med Safe-måttet kan visas hur många verkliga personer som inte har några förvärvsinkomster under året utan endast inkomster från de offentliga systemen.
Diagrammet visar att dessa personer bara var mellan en femtedel och en fjärdedel av antalet statistiska helårsekvivalenter under 1990-talet.
Vi har ännu inte fått tillgång till individdata så att vi kan göra beräkningar för perioden efter 1999. Dock är det uteslutet att vi inte också då hamnar långt under den en miljon bidragsförsörjda, som svävat runt som ett mörkt moln i debatten.
I helårsekvivalenterna (den förmenta miljon som ”lever på bidrag”) ingår också arbetsmarknadsåtgärder i form av pengar som slussas till olika arbetsgivare, som subventionerat kan anställa arbetslösa eller arbetshandikappade, vilka i sin tur får lön för ett arbete som de
utför.
Lever de på bidrag? Vore det bättre om dessa åtgärder inte fanns, givet att det nu finns personer som inte får arbete på den öppna arbetsmarknaden?
Det är stora belopp som Sveriges förvärvsarbetande via arbetsgivaravgifter årligen betalar in till sjukförsäkringssystemet.
Men det är också så att vi i dag betalar in mer än som betalas ut.
Förra årets avgiftsinkomster var 9,7 miljarder kronor högre än de totala utgifterna för sjukskrivningar och förtidspensioner. I år beräknas överskottet bli cirka 15,7 miljarder och det beräknas fortsätta växa till 31,1 miljarder år 2007.
Utgifterna för sjukskrivningar och förtidspensioner m m uppgick till hela 92,8 miljarder förra året och de har ökat kraftigt från år 1997, som ibland förekommer som ett jämförelseår i debatten.
Men det är också så att utgifterna (i fast penningvärde) aldrig någon gång sedan 1980 varit så låga som just 1997. Och under flera tidigare år har de varit högre än de var förra året. Om vi backar 15 år till 1989, uppgick de till 96,9
miljarder kronor.
Utgifterna för arbetslöshetsrelaterade ersättningar var däremot cirka två och en halv gång högre förra året än för femton år sedan. De arbetslöshetsrelaterade kostnaderna har alltså, sett i ett längre tidsperspektiv, ökat mer än de ohälsorelaterade.
Men de tenderar ändå att komma i skymundan i debatten, som mest handlar om sjukskrivningar och ofta kretsar kring föregivet fusk, människor som stannar hemma från arbetet för att de är trötta etc.
Är debattörerna medvetna om att en sjukskrivning måste pågå i flera veckor (d v s utöver den period då arbetstagaren får sjuklön från sin arbetsgivare) för att den överhuvud ska dyka upp i statistiken?
Kortare sjukskrivningar än så förklarar alltså inte sjukförsäkringens utgiftsutveckling oavsett vad de nu beror på.
Och de kortare sjukskrivningar som faktiskt belastar sjukförsäkringen, d v s som varar en tid utöver nämnda sjuklöneperiod, betyder inte heller de särskilt mycket för kostnaderna i stort.
Hälften av alla sjukskrivna under 1999 stod
tillsammans för åtta procent av de totala kostnaderna för sjukförsäkringen, medan den tiondel som kostade mest stod för 40 procent.
Det är långtidssjukskrivningarna, förtidspensionerna och de långa arbetslöshetstiderna som är kostsamma för trygghetssystemen och svåra ur åtgärdssynpunkt.
I den ytliga debatten tycks det föresväva vissa, att den rätta medicinen är att mer eller mindre tvinga ut bidragstagarna i arbetslivet.
Mer sällan verkar man reflektera över hur detta arbetsliv ser ut och att det också måste till nytänkande, flexibilitet och god vilja hos många arbetsgivare.
För långtidssjuka måste kanske arbetstid och arbetsuppgifter anpassas eller en omplacering ske.
Och vad gör vi dem som både är sjuka och arbetslösa, en kategori som är i ökande? Var ska de få ett jobb?
Vem vill anställa en person som av olika skäl - vare sig det beror på ohälsa som uppstått i arbetslivet eller i det privata - inte klarar att arbeta till hundra procent?
Hur ska personer som ingen vill anställa försörjas om de
knuffas ut från socialförsäkringssystemet?
Är det bättre att arbetslösa tvingas vända sig till kommunernas socialtjänst för att få behovsprövat ekonomiskt bistånd med de villkor som där gäller om att realisera den personliga egendom man eventuellt har?
Vilka andra alternativ finns? Det är sådana verkliga problem som många kunniga och erfarna tjänstemän inom försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten dagligen sliter med. Och om detta borde debatten handla.
