Varje vecka får medicinavdelningarna på landets sjukhus ta emot äldre och svårt sjuka personer som har felbehandlats med läkemedel.

Det handlar om de allra äldsta och sjukaste personerna i vårt samhälle. Några bor i äldreboenden, andra får hjälp av hemsjukvården eller är kanske redan är inlagda på sjukhus.

I genomsnitt får denna patientgrupp tio olika läkemedel, ofta fler. Dessutom får mer än var fjärde patient i gruppen läkemedel som är olämpliga för gamla människor.

Att det finns brister när det gäller förskrivning och uppföljning av läkemedel till äldre personer är väl känt. Socialstyrelsen har under flera år pekat på att äldre felbehandlas med läkemedel.

Det handlar bland annat om förskrivning av för höga doser, olämpliga läkemedel, biverkningar av nyligen insatt behandling. Vården ser inte heller regelbundet över den äldres läkemedel och omprövar om de verkligen behövs.

Trots att kunskaperna om problemen med äldres läkemedel är stora har inte mycket hänt.

Det finns anledning för många aktörer – även Socialstyrelsen – att vara självkritiska. Vi har gång på gång påtalat brister, men vi har haft svårt att nå ut med vårt budskap och allt för lite har förändrats.

Läkemedelsgenomgångar är ett bra sätt att få kvalitet och säkerhet i behandlingen av äldre. Det vill säga att man utifrån den enskilde patientens behov granskar de läkemedel som patienten använder och kritiskt ifrågasätter om alla utskrivna preparat verkligen behövs och ger effekt.

Problemet är att ingen tar helhetsansvar för patienten, olika vårdgivare ser enskilda sjukdomar som isolerade företeelser och för varje ny åkomma skrivs ett nytt läkemedel ut.

Ett skäl kan vara att den äldre patienten vårdats en kort tid på sjukhus och att det sedan brustit i kontakten med patientens läkare i primärvården. Ett annat problem är synonympreparat och de frekventa bytena av preparatnamn. Äldre dubbelmedicineras utan att de själva, deras anhöriga eller vårdpersonalen förstår det.

Men förbättringar är på väg. Vår genomgång av stimulansmedel riktade till vård och omsorg om äldre personer för åren 2006–2008 visar att hälften av kommunerna och nästan alla landsting har sökt bidrag för att kunna göra fler läkemedels­genomgångar.

I till exempel Hallands län har samtliga kommuner gemensamt ansökt om bidrag i syfte att höja personalens kompetens och säkra kvaliteten på läkemedelsbehandlingen av äldre för att öka deras livskvalitet.

Samhället kan också tjäna stora pengar på regelbundna läkemedelsgenomgångar.

Kostnaden för de läkemedelsrelaterade problemen är mycket hög. Dåvarande Landstingsförbundet uppskattade kostnaden till 10 miljarder kronor per år i en rapport från 1999.

Läkemedelsbehandlingen av äldre är en angelägen fråga för Socialstyrelsen. Jag tar nu initiativ för att vi inleder arbetet med att ändra våra föreskrifter och allmänna råd på området.

Det ska i framtiden inte råda något som helst tvivel om vem som bär ansvaret för läkemedelsanvändningen för de äldre patienterna. Socialstyrelsen ska därför

•tydliggöra att patienten ska ha en fast läkarkontakt i primärvården med ansvar för patientens läkemedelsanvändning.

•klargöra att det är vårdgivarens ansvar att organisera regelbundna uppföljningar av läkemedelsanvändningen hos äldre inom kommunal vård och omsorg samt hemsjukvård i landstingets regi.

•stärka den nationella uppföljningen av läkemedelsbehandling av äldre.

Det finns också anledning för oss att se över utformningen av våra egna riktlinjer. Vi har i våra rapporter pekat på att de nationella riktlinjerna riskerar att driva fram en alltför omfattande läkemedelshantering av äldre.

En 85-åring som får hjärtinfarkt ska inte alltid ha alla läkemedel som föreslås i riktlinjerna. Dessa tar sällan hänsyn till att äldre ofta får både ändrad effekt och högre risk för biverkningar.

Vi är många som bär ansvar för hur äldre behandlas med läkemedel. Det är inte bara en fråga för Socialstyrelsen, för läkare, sjuksköterskor och för övrig vårdpersonal.

Den kan och bör också ses i ett vidare perspektiv. Vilken kvalitet på vården tycker vi att de äldre ska ha? Hur mycket är vi beredda att betala för de äldres livskvalitet?

Ytterst är det en fråga för de folkvalda i landets kommuner och landsting. Det är politikerna som avgör hur resurserna för vård och omsorg om de äldre ska fördelas.

Lars-Erik Holm, generaldirektör
Socialstyrelsen