Diskrimineringsombudsmannen, DO, Katri Linna, begår ett ödesdigert misstag när hon hävdar - så som hon gjorde i slutet på förra veckan - att skolavslutningar inte bör äga rum i kyrkor.
Enligt henne skulle barn, ungdomar och föräldrar som inte är kristna uppleva obehag då.
Men de elever som intervjuades i samma radioprogram kände sig inte alls illa berörda av de svenska traditionerna, de var glada för att få vara med om hela den vanliga svenska ritualen.

DO utgår från antagandet att ett folks traditioner kan vara utstötande för andra folk. Om Katri Linna har rätt, då har också högerextremisterna rätt, då är mångkultur inte möjlig.
Om kultur inte kan leva bredvid andra kulturer, religion intill andra religioner, tradition nära andra traditioner - då finns det bara en sorts kultur som bör få respekt, den egna nationella kulturen. Följderna av ett sådant tänkande är förödande.
Katri Linna har helt fel när hon betraktar majoritetsbefolkningens kultur som redskap för förtryck. Ingen människa kan respektera
en för henne ny kultur om hon inte respekterar sin egen kultur.
Svenskarna ska inte överge sina traditioner därför att andra folkgrupper tar hit sina traditioner.

Jag råder DO att noggrant läsa den mest svenska bok som någonsin skrivits - Selma Lagerlöfs Nils Holgersson underbara resa över Sverige. Czeslaw Milos läste den på polska i Vilnius, när boken kom ut, Kenzaburo Oe läste den på japanska mycket senare.
Båda Nobelpristagarna intygar att texten uppenbarade livets och konstens under för dem. Det svenska i berättelsen har inte varit ett hinder utan en stimulans, en glädje.

Så låt oss fira skolavslutningen i kyrkan, låt oss sjunga Den blomstertid nu kommer.
Rektorn, eleverna och prästen kan tala och bredvid dem kan också en imam, en rabbin och en icke-troende humanist finna plats.

Vi kan dela glädjen med alla.