Etiopiska myndigheter tycks redan från början ha hanterat detta som ett politiskt fall.

Jesper Bengtsson

I måndags, dagen före rättegången mot de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson skulle inledas, var jag med i en nätchatt på en av landets stora tidningar.

Under den halvtimme chatten pågick fick jag massor av frågor som gick ut på att Johan och Martin får skylla sig själva. De reste ju över gränsen illegalt! De tog hjälp av gerillan! De befinner sig i ett land med ett fungerande rättssystem och vad skulle vi säga om andra länder lade sig i våra domstolars arbete!

På samma sätt som Carl Bildts första kommentar i somras, att de båda journalisterna inte borde ha rest till Ogaden, eller Håkan Juholts kommentar att vi måste respektera rättssystemet i diktaturen Etiopien, så visade dessa kommentarer tyvärr att det inte ens i Sverige är självklart med en demokratisk ryggmärgsreflex.

För det första: för en fri och oberoende press är det självklart att man kan ta hjälp av en gerilla för att resa in i ett konfliktområde. En sådan resa är förstås riskabel och man måste hela tiden vara medveten om att det är en sida av konflikten som presenteras, men det är en högst motiverad journalistisk metod. I går i TV4 berättade journalisten Bengt Nilsson hur han för 22 år sedan reste med en annan gerilla i Etiopien, en gerilla som då leddes av den nuvarande premiärministern Meles Zenawi.

Den resan hade Meles Zenawi säkert inget emot att Nilsson gjorde.

För det andra: Det är självklart att vi som grundregel måste respektera rättssystemet i andra länder, men gäller det verkligen när rättssystemet på ett så uppenbart sätt används för att kväsa oppositionella och tysta en oberoende journalistisk bevakning av ett land och en konflikt?

För vad skulle konsekvensen bli av en sådan ståndpunkt? Att vi måste respektera hängningarna i Irans fängelser? Att vi skulle respektera Dawit Isaaks fångenskap om han bara dömdes i enlighet med Eritreas lagar? Allt sker ju enligt lag och rätt, eller?

De omtalade antiterrorlagarna i Etiopien är så vida till sin form att de kan användas för att komma åt nästan vem som helst som har en uppfattning som strider mot den styrande regimens. I den meningen tjänar kritiken av lagarna i Etiopien även som en påminnelse om faran med liknande lagar i vår egen del av världen, där kriget mot terrorismen under de senaste tio åren ofta använts på ett sätt som hotat grundläggande mänskliga rättigheter.

Detta betyder inte på något sätt att UD eller ambassaden i Addis Abeba ansträngt sig för lite. Även om den tysta diplomatin gör att vi egentligen inte vet något om vilka åtgärder diplomaterna använt sig av, törs jag säga att arbetsinsatsen varit betydligt större i det här fallet än i andra.

Problemet är att det från början hanterades som ett strikt konsulärt fall, där politiken och politikerna höll sig i bakgrunden. I dag vet vi att det var fel strategi. Etiopiska myndigheter tycks redan från början ha hanterat detta som ett politiskt fall där målet varit att statuera ett exem pel för att hålla andra journalister borta från Ogadenprovinsen.

I går bordlades rättegången eftersom två somaliska män, som åtalats i samma fall som Johan och Martin, inte fått någon försvarsadvokat. Oberoende av utfallet när den återupptas så krävs det en genomgripande diskussion om vilka metoder Sverige kan och bör använda när sådana här saker inträffar. Ingen sitter i dag på alla svar och jag tycker verkligen att man måste vara öppen för argument från alla håll om den bästa vägen. Men vi vet en sak: den tysta diplomatin har varken hjälpt Dawit Isaak eller de båda journalisterna i Etiopien till frihet.

Vilken roll ska politikerna spela när journalister hamnar i trångmål utomlands? Är det rimligt att behandla deras fall som vilka konsulära ärenden som helst? Vilka metoder bör regeringen använda i form av kontakter med andra länder? Vad kan den svenska offentligheten bidra med, journalister, allmänheten?

Och finns det någon möjlighet att använda svenska företag som ingång till ett land? Carl Bildt har hittills klarat sig undan alla anklagelser om jäv, men det är ett faktum att Lundingruppen har stora intressen i Ogadenprovinsen och att oljeutvinningen är ett skäl till att Etiopien stängt gränserna. Har Lundin över huvud taget blivit tillfrågat om att hjälpa Johan Persson och Martin Schibbye? Kan man över huvud taget avkräva ett svenskt företag ett moraliskt förhållningssätt i sådana här frågor?

Diskussionen är viktig eftersom det ofta är bråttom. Både fallet Isaak och den nu pågående rättegången visar att det handlar om några dagar efter ett gripande, sedan går det prestige i fallen, och rollerna förblir desamma under lång tid.

Jag hoppas innerligt att Johan Persson och Martin Schibbye snart är fria. Om inte kommer arbetet för deras sak att fortsätta.

JESPER BENGTSSON

ordförande för Reportar utan gränser, chefredaktör OmVärlden