När debatten rasar om kränkta muslimer och yttrandefrihetens begränsningar är det frestande för redaktörer och journalister att idka självcensur. Varje tidning har läsare som av olika anledningar anser sig kränkta av något som publicerats.
Men publicister ska inte vara älskade av alla, skriver författaren Bertil Torekull.

Som barnbarn till en predikant, som en gång byggde en egen nu riven kyrka i Connecticut, USA, kan jag fortfarande reagera stingsligt när någon talar om ”frimicklare” i ett som kanske bara jag tycker nedsättande tonfall.

Uppfostrad i ett missionsförbundshem kunde jag länge rycka till när någon talade om de ”frireligiösa” istället för det i min syn mer seriösa ”frikyrkliga”.

Det är antagligen inte fel att påstå att jag kände mig kränkt, inte på min egen tros vägnar men på min morfars och mors, kanske på alla troendes.

Jag försöker erinra mig denna min egen känslighet när jag som gammal fd ansvarig utgivare och journalist med mer än 50 års erfarenhet med viss smärta följer debatten om Lars Vilks och rondellhunden Muhammed.

Det förefaller mig som om perspektiven och känslorna löper amok med tänkandet i samtalet om rondellhunden.

”Vilks vidgar inte åsiktsfriheten”, lyder rubriken på Pierre Schoris inlägg (SvD Brännpunkt 21/9) som om saken gällde en skyldighet att bara yttra sig om det tillför något extra till vår tradition av yttrandefrihet.

Man kunde lika gärna sätta rubriken: ”Vilks är åsiktsfriheten personifierad”.

Ty just så måste det vara: vi har rätt att säga och skriva vad vi vill. Det är det som är friheten. Man får vara dum, provokativ, ­infam och lättsinnig – allt ryms i dessa lagar som konstituerar den frie medborgaren.

Varje tidning har en betydande grupp läsare, som och av mer eller mindre originella skäl känner sig kränkta av vad tidningen publicerat i ord eller bild, kränkt ungefär som jag själv som ”Guds barnbarn”.

Skulle jag som ansvarig utgivare för de fem tidningar jag lett i mitt liv, valt att inte publicera allt som beskyllts vara kränkande eller bara olämpligt hade egentligen inte mycket kunnat publiceras.

Vi måste därför skilja på tryckfrihetens legitima kränkning och den individuella kränkning en enskild kan uppleva i en relation gentemot andra människor. ­Sådana kränkningar ska våra lagar hand om.

Hotet mot det fria samtalet sådant det förs i våra medier – men även på arbetsplatser och i organisationer – är inte olika påstådda kränkningar men den smygande smittsamma sjukdom som heter självcensur.

Uppenbara hot från ägarhåll riktades mot mig som utgivare av Svenska Dagbladet. En hög minister hotade mig och Dagens industri på 70-talet, en känd författare kände sig kränkt av ett reportage i Vecko-Revyn vilket kom ägarfamiljen att bli nervös eftersom han samtidigt hotade med att säga upp relationen med bokförlaget.

På Östgöta Correspondenten möttes jag nästan första dagen av hot från det lokalt ledande borgerliga partiet. Dåvarande bankinspektionen lät varna mig som redaktör för Veckans affärer på sent 60-tal.

Utan att gå in på detaljerna i dessa påtryckningar, som efterlyste mitt goda omdöme, var flera av den arten att de tvingade mig att pröva mina motiv för att publicera eller inte publicera.

De ofta obehagliga samtal som följde lärde mig en läxa om självcensurens lockelser – hur lätt hade det inte varit att ge efter, bli älskad av de förment eller potentiellt kränkta, tiga, sitta still i båten, jamsa med och underförstått i sinom tid belönas för att sen aldrig mera kunna se sig själv i spegeln.

Jag är djupt oroad av den dolda agenda som framskymtar i enkäter bland våra riksdagsmän – en betydande minoritet vill begränsa den lagstadgade tryckfriheten.

Det är inte alltför länge sedan Jan Guillou kastades i fängelse för att ha publicerat statshemligheter - ett klart justitiemord - och än kortare tid sedan dåvarande ansvarige utgivare för Svenskan Lennart Persson av JK släpades till skranket av samma skäl – men frikändes.

Tryck- och yttrandefriheten är den sekulära statens okränkbara helighet om jag nu får använda detta begrepp. De som invandrar till vårt land har att ta seden dit de kommit lika mycket som vi som besöker muslimska länder respekterar deras lagar hur mycket vi än i vårt hjärta ogillar dem.

Våra muslimska svenskar valde friheten här före tvånget och förföljelsen i sina egna hemländer.

Muslimerna här är välkomna att dela våra underbara friheter, inte att söka utplåna dem eller bidra till att skapa den farliga tystnadens gemenskap som är den hemska slutfasen då civila/kyrkliga/militära myndigheter ska brännmärka ord och bilder och självcensuren steg för steg stryper det fria samtalet.

BERTIL TOREKULL