Det saknas en viktig komponent i samtalet om sjukskrivning, utbrändhet och rehabilitering – själen. Men i vårt samhälle b­e­traktas det mänskliga medvetandet i första hand genom naturvetenskapens raster.
Med detta synsätt blir den humanistiska och samhällsvetenskapliga förståelsen av människan endast ett komplement.

Naturvetenskaplig forskning är grunden för studier av materien, men i förståelsen av själen är denna väg inte fruktbar.

Därför är det missvisande och förödande att beteckna existentiella och psykiska livssvårigheter - till exempel depressioner och så kallad utbrändhet - i termer av sjukdom. Följden blir att mediciner förutsätts vara främsta lösningen.
Men själen kan aldrig medikaliseras.
Preparaten häver i bästa fall symptomen, men de inre konflikterna trycks tillbaka. Fröet till förändring dör.

Medicinernas kemiska inflytande kan jämföras med alkoholens verkningar:
bekymren avtar tillfälligt och det omedelbara välbefinnandet ökar. Men bakruset väntar.

Med fokus på en till synes medicinsk ­problematik hamnar vårdpolitik och åtgärder i kortsiktiga, dyrköpta, lösningar.
En i längden hållbar samhälls- och hälsobefrämjande utveckling borde skifta fokus. Vi måste stanna upp och lyssna till individens symptom. För detta krävs reflektionsutrymme.
Sjukvården behöver moderniseras och införa ett psykologiskt behandlingsansvar jämte det medicinska.

Med detta följer ett naturligt beaktande av de professionella utredningar, bedömningar och den behandling skolade psykologer, psykoterapeuter och psykoanalytiker kan erbjuda.
Då måste de allmänna resurserna fördelas så att hela vårt breda spektrum av psykologisk behandling får offentlig finansiering. Först då kan psykisk ohälsa jämställas med somatisk, en naturlig utgångspunkt i ett solidariskt, humanitärt samhälle.

I dag lever vi i kroppens diktatur. Själens slitningar fortsätter att definieras som sjuklighet. Och samhället slår an tonen.

Genom att sjukförklara och medicinera sunda själsliga reaktioner ges människans kroppsliga uttryck företräde.
Detta överbelastar den somatiska vården och ger en outtalad signal om att själen måste hållas tillbaka. Det borde vara en självklarhet med rutiner för direkt remitterande från primärvård till psykologisk behandling.

Omvägen i dag, via psykiatrin, vidmakthåller sjukdomsstämpeln och kan avskräcka människor från att söka offentligt finansierad psykoterapi. Den förlegade definitionen ”dålig i nerverna” kastar alltjämt sin skugga över svenskens rätt till ett känsloliv.
Det är beklämmande att sjukvården i 2000-talets Sverige saknar ett adekvat perspektiv på hela människan.
Sedan en tid pågår landsomfattande projekt för effektivisering av psykiatrisk vård och man talar om behovet av kompetensutveckling för att komma tillrätta med depressioner och utbrändhet.

Det är ett besynnerligt förfarande när det svenska samhället redan har dessa resurser.

Ett stort antal psykologer och psykoterapeuter i offentlig vård och i privat praktik har den mångåriga skolning och det gedigna kunnande som efterlyses. Sverige har redan gjort investeringen – genom studiemedelsberättigade grundutbildningar.
Det naturvetenskapliga läkaryrkets verksamhet i spänningsfältet mellan liv och död är sedan länge förankrad i samhället och får därför givet erkännande.

Själens domäner, med den relativt unga samhällsvetenskapligt orienterade psykologprofessionen, har ännu inte fått samma naturliga plats i det kollektiva medvetandet.
Följaktligen är landstingsavtalen få och i konkurrensen tvingas högutbildade yrkesutövare att arvodesmässigt bjuda under varandra, sig själva och den egna värdigheten.
Få individer kan på egen hand finansiera psykologisk behandling.

Det krävs mod att blicka inåt. Men där finns livskraften, vilja och egenart. I Sverige ligger locket på. Här gömmer vi vår innersta, brinnande längtan i offentligheten, inför varandra och i slutänden för oss själva.

Av hemligheterna blir man orkeslös, en sömngångare. Vi har nu ett allvarligt samhällsproblem: överdimensionerade sjukskrivningar och alltför många förtidspensioneringar. Det är dags att vakna.
I dag satsar vi stort på att vara en it-­nation i frontlinjen. Teknologiska framsteg har blivit en självklarhet.

Låt oss även lägga resurserna på en första klassens vårdideologi, den som beaktar hela människan.

LOUISE RAMSBY
psykoanalytiker (IPA)
leg psykolog, leg psykoterapeut

ULLA HAKALA
psykoanalytiker (IPA)
leg psykolog, leg psykoterapeut