I maj presenterade regeringen den första sammantagna utvärderingen någonsin av det svenska biståndet. Biståndsminister Gunilla Carlsson var modig och hederlig nog att erkänna: vi vet faktiskt inte om biståndet alls fungerar, på sikt.
Sidas generaldirektör Anders Nordström svarar indirekt sin chef (SvD Brännpunkt 15/6). Dels upprepar han den gamla vanliga visan: vi har varit dåliga, men lovar att bli bättre , som om 50 år utan resultat har varit olycksfall i‑arbetet snarare än fundamentalt feltänk. Dels pekar han på en sektorssatsning i ett land: utbildning i Afghanistan. Dels menar han att det inte är rimligt att Sida ska leda i bevis att varje enskild biståndsinsats får långtgående utvecklingseffekter.
Det är det ingen som har hävdat. Men en politik som av ledande svenska forskare kallas ett gigantiskt misslyckande och som ända sedan sin start för 50 år sedan fått fortgå utan någon som helst belagd måluppfyllelse kan inte motiveras med undanflykter och anekdoter.
Anledningen till att biståndet misslyckats med att på bred front skapa tillväxt, minska fattigdomen samt förbättra hälsa och utbildning i mottagarländerna är inte bara att det är svårt att mäta resultaten. Det beror också på biståndets negativa biverkningar på mottagarlandets institutioner: politisk instabilitet inklusive statskupper, korruption, snedvridna incitament, försämrad demokrati och försvårat ansvarsutkrävande. Kleptokrater får hjälp med att upprätthålla kleptokratin. Detta undergräver i sin tur förutsättningarna för förbättringar i inkomst, hälsa och utbildning.
Nordström hoppar därmed över det mest centrala: sammantaget vet vi inte om alla de hundratals miljarder kronor vi har satsat på bistånd sedan 1960 över huvud taget har gjort nytta. En rimlig gissning är dock att vi gjort mer skada än nytta. För forskarna är numera överens om att det viktigaste för ett lands utveckling är just de institutioner som nämndes ovan, som biståndet förstör.
Det svenska biståndsetablissemanget talar högt och gärna om hur de ska bli bättre på kontroll och utvärdering och kvalitetssäkring. Men hur ska Sida kunna avgöra om insatserna skapar bättre eller sämre incitament för produktivt beteende eller om budgetstödet till en korrupt regim väger tyngre än demokratistödet till landets folkrörelser? Det finns helt enkelt inga trovärdiga verktyg för att mäta det.
Att den globala fattigdomen ökar i finanskrisen spår är ett dåligt argument för ökat stöd för biståndet, om man inte ens kan visa att det minskar fattigdomen. En rimligare slutsats vore att upphöra med verksamheten tills biståndsindustrin kan visa att den gör mer nytta än skada.
Fredrik Segerfeldt
författare till boken Gör ingen skada – biståndets hippokratiska ed (Timbro 2009).
