Vi var många som skruvade på oss när Göran Persson kallade servicejobb för pigjobb i valrörelsen. Tänk så lite insikt han visade om vad ett komplext servicesamhälle kan vara, som om han vore fast i en gammal Thor Modéen-film med brusiga brukspatroner och husa i stärkt hätta. Nu är Persson borta, och det är dags att tänka nytt.

Att på allvar få igång servicejobben blir den nya regeringens stora utmaning, eftersom det mandat man fått främst handlar om jobben, och dessa jobb främst kommer att uppstå just i tjänstesektorn.

I en global värld kan alla jämföra allt. Lyckas gör den som är billigast eller bäst. Billigast vill vi inte vara, eftersom det innebär lägre löner.
Återstår att vara bäst. Det innebär mer kunskap och service i produkten.
Papperstillverkare lär sig mer om design för att kunna hjälpa sina kunder. Bilen blir alltmer miljövänlig och bekväm. Denna utveckling är helt central för vår tillväxt.
Men det som har störst potential att ge nya jobb är närservicen, eftersom en lokal cykelreparatör alltid är bättre än en i Kina.

Man hur blir det fler jobb? Här krävs lite fantasi, eftersom vi knappt haft någon service att tillgå.
Det blir som att sitta på McDonalds och försöka föreställa sig en sydeuropeisk marknad. Det är svårt om man inte sett färgerna med egna ögon, känt lukten, fått provsmaka ...
Men tänk igenom din vardag. Vad skulle du behöva hjälp med om du hade råd?

Gå och handla, städa, hänga upp gardiner, klippa buskarna, rasta vovven, köra bilen till lagning, hämta barnen på dagis. Självklart, men också att titta till sommarstugan, hämta medicin på apoteket, bota din själ eller onda rygg, fixa ditt barnkalas eller din grannfest, sy en ny gardin, lite massage.

I serviceekonomier finns dessa sysslor som riktiga yrken. Fixare, mäklare, tränare och terapeuter.
Där finns också betydligt fler anställda i skoaffärer, hos frissor, på apotek. Man får snabbt hjälp, och snabbt jobb.
De som köper hjälp får chansen att hämta sig eller fördjupa sin livskvalitet. Men också tid att specialisera sig ytterligare på jobbet, vilket i sin tur ger ökad välfärd; det lärde oss redan Adam Smith. De som utför jobben får lön och yrkesstolthet.

Argumentet att städerskan inte har någon städerska dödade Maud Olofsson med frågan: vem målar hos målaren? I själva verket är ju vårt arbetsliv byggt så att vi alla utför saker för varandra, som en del av en helhet som skapar högre löner och tillväxt.
Jobben innebär utlopp för många olika begåvningar. Vi kan inte bygga Sverige bara för kärnfysiker.
Då måste det finnas jobb för dem med hjärtat eller handens begåvning, de som förstår logistik, läkning, skönhet. Av allt detta går att göra yrken som bär, om bara fack och politik slutar behandla industriarbetaren på Volvo som riktmärke.

Alliansens förslag till skattelättnader för tjänsteföretag är en bra början, men det krävs en mer genomgripande ansats.

Sveriges omvandling från industri- till ett mer lättrörligt servicesamhälle är ovanligt sen. Lagstiftningen släpar efter och tycks fortfarande vara anpassad till de stora elefanterna.
Men det är en ocean mellan SKF och tjejen som tränar hundar, även om båda har ett AB i firmanamnet.
Vi behöver en regering som vågar se dessa skillnader, lika stora som mellan elefant och ekorre. Som förstår att det är skillnad på företag och företag, och som börjar hårdgranska hela det paket företag utsätts för ur den tjänsteproducerande ekorrens perspektiv, ungefär som vi vill ha kvinno- eller miljö­ögon på lagstiftning.

Vi behöver myndigheter som börjar tilltala företagare som folk, snarare än instanser. Vi behöver skattesatser som gör det möjligt för vanligt folk att köpa tjänster.
Vi behöver rimliga regler, som ekorrar kan hantera själva utan att hyra en jurist, för det har de inte råd med.
Vi behöver anställningsformer som ekorrarna orkar med; man kan inte ge bort en trygghet man själv inte äger.

Thor Modéen var svartvit på film och har slutat att rulla. Låt det nya tjänstesamhället välla fram i all sin färgrikedom.