It’s the economy, stupid, skanderade Bill Clinton och hans anhängare i valet 1992, då den sittande presidenten Bush (dä) besegrades. Ska det gå likadant i år?

Läget är onekligen besvärligt för Barack Obama. Enligt samstämmiga opinionsmätningar är ekonomin den viktigaste frågan för väljarna inför höstens val, och de ekonomiska förhållandena har allmänt varit dåliga under Obamas presidenttid. Många amerikaner har kommit i ekonomiska svårigheter, och det är inte mycket hopp om förändring. En stor majoritet ger negativa omdömen om landets utveckling och ser också mörkt på sin egen framtid.

Bland de ekonomiska indikatorerna brukar arbetslösheten vara den mest uppmärksammade, eftersom dess nivå både är en mätare av den ekonomiska aktiviteten i sig och av de sociala konsekvenserna. I den senaste rapporten är arbetslösheten 8,1 procent. Det markerar en förbättring jämfört med tidigare (2009 var den uppe på 10 procent), men det är långt ifrån en bra eller ens hygglig nivå – medelnivån under senare decennier har varit cirka 5 procent. Detta är ett starkt argument för byte i Vita huset, påpekar förstås motståndaren, Mitt Romney.

Nu är det visserligen allmänt så att oddsen är goda när sittande presidenter ställer upp till omval; de brukar vinna i 75 procent av fallen. Men när hög arbetslöshet är med i bilden ändras oddsen rejält. De presidenter som misslyckats under senare decennier, Ford, Carter och Bush, hade alla drabbats av en arbetslöshet över 7 procent. Så Romneys argument borde rimligen få gehör i det kommande valet. Många kommentatorer har (oavsett om de gillar det eller inte) instämt i denna för presidenten dystra bedömning.

För Obama finns dock ett hopp, nämligen Reagan. Denne lyckades 1984 bli omvald med en arbetslöshet på 7,2 procent, och han slog dessutom sin medtävlare (Mondale) med hela 18 procentenheter. Det tyder på att han sannolikt hade segrat även om arbetslösheten hade varit betydligt värre, kanske uppåt 8–8,5 procent. Om det gått att vinna på den nivån då, skulle prestationen kunna upprepas, kan Obama-anhängarna resonera.

Och sådana förhoppningar är, om vi ser till det aktuella opinionsläget, inte utan fog. Det är nämligen slående att Obama inte blivit särskilt hårt drabbad politiskt av de svåra ekonomiska förhållandena. När folk tillfrågas om vem som har skulden för de rådande bekymren är det i första hand den förre presidenten, Bush (dy), som pekas ut. Mätningar av hur allmänheten bedömer hur presidenten sköter sitt arbete – det som kallas ”job approval” – ger också en intressant bild. För Bush var de positiva omdömena på slutet nere på den ovanligt låga nivån 30 procent. För Obama har noteringen under senare tid legat i skiktet 45–50 procent – trots en högre arbetslöshet än under Bushs regeringstid.

Den ”teflon-positionen” kan Obama sannolikt dra nytta av även fortsättningsvis, förutsatt att inget drastiskt händer i valrörelsens slutskede, då många osäkra väljare bestämmer sig. Här är det värt att påminna om förhållandena inför förra valet. I september 2008 skedde under några dagar en ekonomisk nedgång som var en av de största i Wall Streets historia. Det skapade en ekonomisk och politisk panik, som klart kom att drabba den sittande presidentens parti och dess presidentkandidat (McCain). Skulle något åt det hållet hända inför årets val lär Obama få se sig om efter annan sysselsättning.

Men vid sidan om en sådan, mer dramatisk scenförändring, är det en hel del som talar för att Obama – trots allt – skulle kunna bli omvald i november:

• De nämnda presidenter som förlorat hade inte bara arbetslösheten till sin nackdel. Ford hade Watergate och förlusten i Vietnam i bagaget. Carter fick utstå internationell förödmjukelse (i Iran) och dessutom utmanades han av Reagan, en person med osedvanlig politisk lyskraft. Bush hade för sin del att kämpa på två svåra fronter: dels mot en tredje-kandidat (Perot) som tog ovanligt mycket röster, dels mot sin huvudmotståndare (Clinton) som i politisk naturbegåvning kan mäta sig med Reagan. Inga motsvarande förhållanden ser ut att vara för handen i årets val.

• Även om ekonomin och särskilt arbetslösheten är viktig för att få väljarnas stöd, är det också annat som spelar in. När Reagan omvaldes, med stora siffror, fick han belöning för att han lyckades sänka inflationen, som galopperat, och för att han kunnat ingjuta nytt hopp för USA:s del – både på det nationella och internationella planet. Reagan var dessutom en ovanligt skicklig kommunikatör. Också Obamas öde kommer att bestämmas av hur man värderar hans prestanda i sådana övriga bemärkelser – till exempel inom utrikespolitiken.

• Hittills har hans samlade bedömning bland allmänheten gett honom en job approval i närheten av 50 procent. Det är en nivå som tidigare har räckt för att få förnyat förtroende som president.

Likafullt: Skulle Obama lyckas är det, med hänsyn till den ekonomiska krisnivån, en historisk sensation. Då har han med marginal blivit Reagans like som politisk överlevare.

AXEL HADENIUS

professor em. i statsvetenskap, Uppsala och Lunds universitet, har skrivit boken USA det annorlunda landet. Politiskt liv från Washingtons tid till i dag (Carlssons 2012)

Gå till SvD:s specialsajt om presidentvalet

Ta del av nyheter, analyser och quiz. Här får du senaste informationen om höstens val i USA.