Vår son Sebastian föddes den 15 januari i år. En helt frisk liten pojke. Graviditeten och förlossningen var komplikationsfria och vi fick åka hem redan 15 timmar efter ankomsten till sjukhuset.
Nästa morgon slutade Sebastian plötsligt att andas. Akut transport till sjukhus och tre dagars intensivvård hjälpte inte - Sebastian hade fått stora oåterkalleliga hjärnskador och somnade in i pappas famn fem dagar gammal.

Sebastian hade drabbats av en svår infektion (sepsis) som spritt sig till hjärnan. Infektionen orsakades av en bakterie som heter grupp B-streptokocker (GBS) som Sebastian smittades av under förlossningen.
GBS finns hos upp till 30 procent av alla gravida kvinnor utan att de har symtom. I hälften av alla förlossningar överförs GBS till barnet. 1/500 av dessa barn blir sjuka (ca 90 barn varje år i Sverige). GBS kan ha ett mycket snabbt förlopp.
Utan behandling har den uppemot 100 procents dödlighet. Behandling med vanligt penicillin har bra effekt om den påbörjas tidigt i förloppet. Trots
detta dör cirka tio barn/år medan 20 får svåra neurologiska handikapp.

I flera länder (till exempel USA, Australien, Spanien och Frankrike) testas samtliga gravida kvinnor för GBS. Vid positivt testutslag behandlas kvinnan med penicillin under förlossningen, vilket skyddar barnet innan det smittas. Behandlingen är mycket effektiv och förhindrar upp till 100 procent av alla tidiga GBS-fall hos nyfödda.
I bland annat USA har man tidigare testat en så kallad riskfaktorsbedömning som preventionsmetod. Om mamman exempelvis har långvarig vattenavgång, feber eller urinvägsinfektion, om förlossningen sker i förtid, eller om tidigare barn har haft GBS, så anses risken för smitta vara högre. Kvinnor med dessa syntom behandlades med antibiotika. Men att utgå från dessa faktorer visade sig inte vara effektivt: i 40 procent av alla GBS-fall förekommer de inte alls (vilket även var fallet för mig). Därför har man i aktuella länder övergivit bedömningen av riskfaktorer till förmån för ett allmänt
screeningsprogram.

Varför har inte allmän provtagning (screening) och antibiotikabehandling under förlossning införts i Sverige, trots det omfattande vetenskapliga underlag som finns?

GBS-sepsis uppfyller alla krav för införande av ett allmänt screeningsprogram: den orsakar svår sjukdom hos nyfödda; diagnos kan lätt ställas på mamman och penicillin under förlossningen har mycket bra effekt. GBS är dessutom vanligare än flera av de andra sjukdomar som vi rutinmässigt screenar för i dag. Där ingår till exempel röda hund, syfilis och PKU som drabbar mellan 0-3 barn varje år. Screeningstestet är lätt att utföra, är specifikt för GBS och har hög känslighet.

En annan aspekt på Sebastians öde är den praxis på tidig hemgång som finns i dag i Sverige. Tidig hemgång innebär utskrivning tidigast sex timmar (senast tre dagar) efter en okomplicerad förlossning.
De flesta medfödda hjärtfel, gulsot och tidiga infektioner - av vilka GBS utgör en tredjedel - yttrar sig inom 72 timmar efter förlossningen.

Om
nyfödda barn kunde vara kvar för observation i tre dagar efter förlossningen, skulle det vara lättare att upptäcka symtom och därmed vara möjligt att minska antalet skador och dödsfall.
I Sverige drabbas nyfödda barn fortfarande av död och handikapp till följd av GBS, trots att fördelarna med allmän screening och behandling mot GBS har varit kända i tio år.

Hade jag bott i Spanien eller USA hade jag vetat att jag var bärare av GBS, jag skulle ha fått antibiotika och min son hade levt i dag. När ska praxis ändras?