Vi pekade i vår artikel på Brännpunkt (30/8) på den skyldighet världens länder har enligt Barnkonventionens artikel 33 att vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda barn från narkotikamissbruk, något som är sorgligt bortglömt i narkotikadebatten internationellt och även i Sverige. Denna skyldighet får extra stor tyngd i och med att Barnkonventionen är en av nio konventioner som reglerar mänskliga rättigheter. Därför menar vi att Unicef måste ta fram riktlinjer för hur länderna bäst kan arbeta narkotikapreventivt, något som Unicef underlåtit alldeles för länge.

Arvin Yarollahi med flera pekar i sin replik på Brännpunkt ( 5/9) på bristen på konkretion i vad lämpliga åtgärder betyder i praktiken. Det är ett viktigt påpekande. Att arbeta för att skydda barn från narkotika får absolut inte stanna vid att vi slår fast principer, hur bra de än är. Vi menar dock att om man vill uppnå framgång i narkotikaprevention så måste man börja med att definiera sina mål, därefter vidtar den mycket viktiga diskussionen om vilka åtgärder man ska jobba med.

I sin replik förespråkar Yarollahi med flera följande åtgärder: en fungerande skola, en human socialpolitik som erbjuder tidiga insatser och en vårdapparat som inte stänger dörren till de som är beroende av narkotika. Alldeles utmärkta förslag, men knappast tillräckliga ur frågeställningen: Hur ska vi kunna motverka, upptäcka och ingripa när det gäller unga människor och narkotikamissbruk?

Det ligger en stor fara i att definiera missbruk av narkotika som ”normalt” och ”oundvikligt” bland unga människor. Om inte frihet från missbruk är ett tillräckligt tydligt mål är risken stor att samhället gradvis anpassar sig till problemet och tolererar och accepterar fortsatt missbruk.

Vi välkomnar naturligtvis en diskussion om hur lämpliga åtgärder i narkotikapreventionen ska se ut. Vi har dock svårt att förstå att Yarollahi m fl är så negativa till situationen i Sverige. Den stora drogvaneundersökningen Espad, som genomförs var fjärde år, visar att narkotikaprevalensen bland ungdom i Sverige är mycket låg. Detta är ingen slump. Den svenska narkotikaepidemin är bland de äldsta i Europa och möttes inledningsvis på 60-talet av harm reduction-politik, även om det ordet inte användes då. När 70-tal gick över till 80-tal blev politiken mer restriktiv med positiva resultat som följd.

Tycker vi att Sveriges narkotikapolitik är perfekt? Naturligtvis inte. Det finns mycket stort utrymme för förbättringar, men för vår del ingår inte åtgärder som innebär att samhället accepterar att unga människor missbrukar narkotika.

ROBERT L DUPONT

M D, ordförande för the Institute for Behavior and Health i Rockville, Maryland, USA, var den förste generaldirektören för the US National Institute on Drug Abuse (NIDA) och ”drogtsar” under presidenterna Nixon och Ford

KERSTIN KÄLL

M D, Ph D, överläkare Beroendekliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping

PER JOHANSSON

sekreterare i styrelsen för World Federation Against Drugs (WFAD) som representant för Europa, arbetar som generalsekreterare för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS).