Jag hoppas att Jimmie Åkessons besök i Forserum leder till en ursäkt från partiet för svartmålandet av minoriteter.

Björn Lindgren

Jimmie Åkesson (SD) varnar i sin debattartikel på Brännpunkt 4/9 för att vi inte ska ”fortsätta att förtrycka alla känslor och upplevelser som inte passar in i denna svartvita bild av Forserum”. Jag tror att jag förstår vad Åkesson syftar på: Svenska medier och politiker har en uppfattning om att det finns rasism i Sverige. Åkesson och Sverigedemokraterna verkar ha motsatt uppfattning – möjligtvis med undantag från de rasister som partiledningen ideligen behöver utesluta ur partiet. Tydligen är det alltså jag som har en för svartvit världsbild när jag tolkar avryckta slöjor, upprepad stenkastning mot den somaliska föreningslokalen och rop som ”åk hem” och ”jävla neger” som uttryck för rasism.

I hela Åkessons artikel finns inte ett enda ord om att det som händer i Forserum skulle ha någon koppling till rasism eller främlingsfientlighet. Istället beskriver han ”mer eller mindre allvarliga spänningar mellan svenskar och somalier”. Som om det vore två jämbördiga parter i konflikt med varandra. Självklart innebär inte rasistiska strukturer att de som tillhör den ”överordnade” gruppen aldrig kan utsättas för något, men poängen är att se mönstren och strukturerna.

Det är inte en slump att det i Forserum – liksom i många andra delar av landet – är etniska och religiösa minoriteter, och inte de som tillhör majoriteten, som utsätts för systematiska kränkningar, hot och våld kopplat till sitt ursprung.

Det är logiskt att Jimmie Åkesson gör detta utspel. Så fort rasismen i vårt samhälle lyfts fram förlorar Sverigedemokraterna på det. Självklart är det de som trakasserar som har det slutgiltiga ansvaret för sina handlingar, men händelser som de i Forserum inträffar sällan i ett vakuum. När det kommer till den rasism och det hat mot muslimer som finns i Sverige faller ett tungt ansvar på Sverigedemokraterna. Även om de inte förespråkar våld och trakasserier är de med och skapar – och legitimerar – den världsbild som de som tar till våld står på.

Låt oss se på två exempel. I en debattartikel i Aftonbladet 2010 pekade Jimmie Åkesson ut muslimer som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. I Åkessons ögon bleknar alltså exempelvis invasionshotet från Sovjetunionen under kalla kriget i jämförelse med ”hotet” att människor tror på Allah. Partiets officiella reklamfilm det senaste valet visade kvinnor iklädda heltäckande slöja som med barnvagnar springer för att nå statens pengakassa före en trött äldre kvinna med rollator.

När minoritetsgrupper demoniseras på detta sätt får det konsekvenser – det kan vi lära av historien och av dagens Sverige. Jag hoppas att Jimmie Åkessons besök i Forserum leder till en ursäkt från partiet för svartmålandet av minoriteter, och ett löfte om bättring.

BJÖRN LINDGREN

språkrör Grön Ungdom