Det politiska ointresset för miljö- och klimatfrågor är beklämmande märkligt när man betänker att forskarvärlden är allt mer överens om att klimatsituationen är värre än man tidigare låtit förstå. I den politiska världen tycks, inte minst när det gäller klimatfrågan, finnas ett forskar- och kunskapsförakt som är djupt tragiskt och rent av genant.
Man vill vinna väljare, bli ett harmlöst mittenparti istället för att vinna opinion för en relevant klimatpolitik.
Birger Schlaug
Det finns en sorts övergripande partiledar- och språkrörsstrategi som går ut på att man vill behaga väljare, att man inte tilltror människor förmågan att ta till sig också de besvärande kunskaper som forskarsamhället levererar. Detta gäller inte minst Miljöpartiet, som förmodligen mer än övriga partier, besitter kunskaper i klimatfrågan. Ändå tiger man. Av partistrategiska skäl. Man vill vinna väljare, bli ett harmlöst mittenparti istället för att vinna opinion för en relevant klimatpolitik. Man har anammat övriga partiers beskrivning av klimatfrågan.
För att behaga, för att inte besvära, har man över hela det politiska fältet övergått till en nynationalistisk agenda.
Den vanligtvis gällande insikten att ”utsläpp känner inga gränser” är som bortblåst. På så sätt kan man presentera en behaglig version av verkligheten. Och slipper skrämma väljarna med åtgärder som man tror skall dra ner opinionsstödet. Det räcker nämligen inte med populära förslag som att bygga järnväg, rusta upp bostäder och ha en svulstig vision om vindkraftverk. Vi måste ifrågasätta hela vårt konsumtionssamhälle och jakten på ekonomisk och materiell tillväxt.
När svenska politiker beskriver Sveriges roll det globala spelet om klimatet så sker det nämligen med djupt vilseledande siffror. Man redovisa att vi släpper ut ungefär 6 ton CO2 per person och år. Vilket visserligen är betydligt högre än varje kines och indier – men jämfört med många rikare länderna är det relativt lågt. Vi ligger i framkant, heter det. Vi är förebilder.
Men denna beskrivning bygger på ett räknetrick anpassat för politikisk retorik, ett nynationalistisk närmast kolonialt sätt att räkna. Om vi tar hänsyn till handelsströmmarna stiger nämligen vår påverkan med åtskilliga ton per person och år. Sverige tillhör de länder för vilken importen består av allt mer av varor som vid tillverkningen leder till stora utsläpp. Produktionen av varor vi importerar uppgick för några år sedan till mer än 90 procent av de utsläpp vi gör själva inom landet, enligt en rapport från Nordiska rådet.
Det borde rimligen vara varje politikers skyldighet att redovisa detta. Inte minst eftersom just konsumtionen utgör en avgörande del av den ekonomiska tillväxten som man så gärna skryter med. Än värre blir det när politiker, av alla färger, har mage att hävda att Sverige visat att ökad BNP inte leder till ökade utsläpp av klimatgaser. Men det gäller bara om man utgår från en nynationalistisk agenda.
När politiker talar om minskade utsläpp handlar det i själva verket om ökande utsläpp. Vilket bland annat beräkningar från Stockholms Environment Institute och Naturvårdsverket visat.
Det är skamligt att en regering mörkar den verkliga bilden, det är än märkligare att en opposition gör det. Klimatfrågan kanske inte behagar potentiella väljare. Men frikänner det språkrör och partiledare att tala om den?
Det berättas emellanåt att Miljöpartiet har mer makt än någonsin, är större än någonsin, är mer etablerat än någonsin, har fler medlemmar än någonsin, är modernare än någonsin.
Resultat av allt detta: Miljöfrågorna har under de senaste 30 åren aldrig varit så undanskuffade från politikerveckan. Trots att de aldrig varit så akuta. Och trots att de aldrig varit så belysta av forskarvärlden.
Framgångar kan verkligen mätas på olika sätt.
BIRGER SCHLAUG
fd språkrör för Miljöpartiet
