På detta nonchalanta sätt får inte staten hantera en av vårt samhälles viktigaste institutioner.

Ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien

Det går inte bra för den svenska skolan. Vi tappar stadigt positioner i jämförande internationella test; trenden är entydig över drygt 15 år.

På 1990-talet genomgick det svenska skolsystemet en snabb och kraftig förändring från statlig centralisering till decentralisering och tillåtande av skolverksamhet i privat regi. Kungl. Vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola diskuterade nyligen effekterna av detta vid ett symposium, Ideas and consequences of market principles in education. Ledande svenska och utländska forskare presenterade där nya forskningsrön vad gäller marknadsstyrning av skolan. Föredragen och diskussionerna handlade bland annat om hur möjligheterna för föräldrar att välja skola för sina barn påverkar kvalitet och segregation.

Vår slutsats är att några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet på elevernas studieresultat inte har kunnat påvisas; möjligen ger ett fritt skolval något bättre resultat för elever från resursstarka hem. Säkert är dock att det ger upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet i skolsystemet (se bland annat i Anders Trumbergs och Jenny Kalstenius forskning).

Den ökade segregationen och de ökande klyftorna mellan skolor, och mellan elever beroende på var man går i skolan, är ett mycket allvarligt problem. Det kan leda till att ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden ges betydligt sämre möjligheter till framtida högre utbildning. Grunden för den svenska skolan har varit och ska enligt skollagen vara en så likvärdig utbildningsmöjlighet som möjligt, och här ser vi en snabb försämring i den svenska skolan.

Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.

I andra länder som har offentligt finansierade, men privat organiserade och styrda skolor, är dessa på olika sätt drivna av icke vinstgivande organisationer. Exempel är skolorna i Nederländerna, charterskolorna i USA och de så kallade ”akademiskolorna” i Storbritannien. Sådana stiftelseskolor finns också i Sverige.

Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet decentraliserades och avreglerades den svenska skolan, och skolval och den fria etableringsrätten infördes på skolmarknaden. Under 2000-talet har systemen för uppföljning, utvärdering och kontroll av elever och skolor utvecklats och förstärkts. Dessa förändringar har i sin tur återverkat på lärarnas arbetssituation och på lärarprofessionens autonomi.

Man kan konstatera att det nuvarande extrema svenska systemet kom till utan att man utredde det innan, gjorde konsekvensanalyser, följde det med forskning eller utvärderade effekterna. Inte förrän nu, 25 år senare, tillsätts utredningar för att ta reda på vad det var som hände och varför vi har fått de negativa effekterna. På detta nonchalanta sätt får inte staten hantera en av vårt samhälles viktigaste institutioner.

Det är uppenbart att det finska exemplet är något vi skulle kunna lära oss av. Det finska skolsystemet följde i stort vår utveckling fram till 1990-talet men i Finland har man sedan inte genomfört de genomgripande förändringar som det svenska genomgått. Där finns också en lärarkår som åtnjuter stort förtroende, ägnar sig relativt ostört åt undervisning och når goda resultat. Erfarenheterna från Finland tyder på att en allmän, sammanhållen skola, med högt utbildade lärare som åtnjuter en hög grad av autonomi, vilket inte är fallet i Sverige, ger utomordentligt goda resultat, inte bara för de svaga eleverna, utan också för de högpresterande.

Vi kan inspireras av det finska exemplet. Gör om våra skolor så att de blir likvärda, utan den nuvarande marknadsbetingade (och ofta populistiskt präglade) profileringen i olika riktningar. Segregationen inom skolsystemet måste så långt det går motverkas. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras. Slutligen, och kanske viktigast, bör lärarnas utbildning och status förbättras och deras arbetsvillkor reformeras i grunden.

Barbara Cannon*, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens preses; Bengt Gustafsson*, professor emeritus i teoretisk astrofysik, Uppsala universitet; Jan-Eric Gustafsson*, professor i pedagogik, Göteborgs universitet; Thors Hans Hansson*, professor i teoretisk fysik, Stockholms universitet; Sven-Olof Holmgren*, professor emeritus i elementarpartikelfysik, Stockholms universitet; Per Olof Hulth*, professor emeritus i experimentell astropartikelfysik, Stockholms universitet; Lena Kjellén*, professor i medicinsk glykobiologi, Uppsala universitet; Per Kornhall, skolstrateg, Upplands Väsby kommun; Dan Larhammar*, professor i molekylär cellbiologi, Uppsala universitet, ordförande i KVA:s arbetsgrupp för Framtidens skola; Britt Lindahl, universitetslektor i ämnesdidaktik, Högskolan Kristianstad; Ulf Lindahl*, professor emeritus i medicinsk och fysiologisk kemi, Uppsala universitet; Staffan Normark*, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens ständige sekreterare

*Ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien


Missa inte Brännpunkts debattserie: