Det är inne med etik. Trycket på företagare att acceptera den nya ideologin ”Corporate Social Responsibility” (CSR) ökar, och många av dem har fallit till föga.
Det låter naturligtvis oantastligt och okontroversiellt. Ingen kan hävda att investeringar och affärsverksamheter ska vara oansvariga och oetiska. Men är de ”socialt ansvariga” verkligen socialt ansvarstagande?

En del av CSR-anhängarna talar om värdet i att undvika verksamhet som bedrivs till, med svenska mått, låga löner och undermåliga arbetsförhållanden i u-länder. Men detta är ofta arbeten som skapar nya möjligheter och höjer lönerna jämfört med de fruktansvärda förhållandena i primitivt jordbruk och inhemsk industri.
Det mest etiska enligt dagens definitioner tycks vara att avbryta alla investeringar i dessa länder, vilket skulle leda till arbetslöshet och fördjupad fattigdom. Med en sådan etik hade tigerekonomierna i Sydostasien fortfarande suttit fast i grym misär.

Moralpredikanterna tycks ha valt mig till fiende. Häromveckan var det sju
personer från Etikkollegiet som attackerade mig på DN debatt för att jag sagt att många företagsledare sysslar med för mycket etik. Det står jag gärna för.

Debatten om CSR är het men kommer att bli ännu hetare. I dag får den en rejäl vitamininjektion när Timbro publicerar Kristian Karlssons bok Avlatsindustrin - etik i fonder och företag, en skarp kritik av CSR-ideologin.
Då får också moralpredikanterna vatten på sin kvarn, jag har nämligen skrivit förordet till den.
Jag tror att det är av största vikt att vi sätter stopp för det flummiga etikpratet innan det sätter krokben för företagandet i vårt land.

Debatten är viktig. Om man tar ropen efter mer etik på allvar måste vi nämligen stöpa om företagens roll i samhället.
Från att vara verktyg för att producera varor och tjänster till bättre kvalitet och pris än konkurrenterna, och använda samhällets resurser på ett så effektivt sätt som möjligt - och på så sätt tjäna pengar åt ägarna - kommer de att förvandlas till något slags privata myndigheter. Vi
kommer att slänga grus i marknadsekonomins välståndsmaskineri.
För det är konkurrensen mellan vinstdrivande privata företag som driver världens ekonomiska utveckling framåt och lyfter människor ur armod.

Kapitalismen är världens motor. Världsbanken räknar med att 300 miljoner människor kan lyftas ur fattigdom fram till 2015 om vi river tullmurarna och låter människor fritt byta värde mot värde. Världen behöver mer marknadsekonomi, inte mindre.

Det är högst oklart vad etikpratet tjänar till. Etikefterlysningarna är alltid högstämda men ger sällan någon vägledning för den som vill omsätta tankarna i praktisk handling.
I praktiken handlar det om att aktivister bedriver lobbying riktad mot storföretagens direktörer. Det är direktörerna som uppmanas ägna resurser åt än det ena ändamålet, än det andra. Men det är ju inte deras egna pengar de ger bort.
Låt Henry Ford, en av historiens mest berömda filantroper, illustrera problemet med detta. Han ägnade företagets resurser åt att bland annat anställa fler än
vad han behövde och sänka priserna för att göra bilen tillgänglig för vanliga människor.

Många tycker att den typen av filantropi är helt acceptabel. En nackdel med att låta direktörer skänka bort ägarnas pengar är dock att de inte nödvändigtvis delar filantropens värderingar.

Fords filantropi riktade sig nämligen inte bara till arbetarna, utan också till den tyska naziregimen. Krigsåret 1939, till exempel, gav han 35 000 riksmark till Adolf Hitler i födelsedagspresent.
Det ska inte uteslutas att en del aktieägare i Ford hade judisk bakgrund och på så sätt fick bidra till Förintelsen.
Dessutom blir otydligheten en ursäkt för att missbruka ägarförtroendet. Antingen är direktörerna ansvariga inför sina ägare eller inför någon annan.

Ju otydligare ansvarsfördelningen blir, desto mer utrymme som ges direktörerna att presentera sin verksamhet utifrån någon annan ”bottom line” än den ekonomiska, desto fler skandaler av Skandia- och Enron-typ kommer vi att få se.
Enron var en stor förebild för CSR-rörelsen.
Det var ingen slump att Skandiadirektörerna engagerade sig i CSR-lobbyorganisationen World Business Council for Sustainable Development eller att Lars-Eric Petersson var ordförande i organisationens arbetsgrupp för ”företags samhällsansvar”.

Det är viktigt att var och en har en tydlig moralisk kompass - det gäller förstås också företagare. Men CSR-anhängarnas etikprat tjänar ingenting till.

De flesta skulle bli förvånade över hur illa deras moraliska kompass stämmer överens med CSR-aktivisternas retorik eller de etiska fondernas faktiska urvalsgrunder.
Moralpredikanterna vädjar till konsumenters och direktörers dåliga samvete som bräckjärn för att driva igenom sin vänsteragenda.
Men tyvärr är det alltid fel människor som har dåligt samvete.

Om företagarna i stället koncentrerar sig på det de gör bäst så gör de oss alla rikare. Och det kommer att gynna de svagaste i samhället - det har det alltid gjort.