FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon inledningstalade igår vid Afrikanska Unionens tionde toppmöte i Addis Abeba i Etiopien. Ban har också hållit enskilda samtal med Sudan om konflikten i Darfur-regionen. Exakt samma sak skedde för ett år sedan.
Sedan dess har varken FN:s fredsplan, Bans egna ansträngningar eller medlaren Jan Eliassons arbete kunnat stoppa konflikten, som nu går in på sitt sjätte år. Nu krävs en ny strategi – en strategi som inbegriper våldsanvändning i enlighet med FN-stadgan.
Att Sverige och Norge har meddelat att man drar tillbaka sin beredskap att bidra med trupp till den gemensamma FN/AU-styrkan i Darfur är illa. Ännu märkligare är att den svenska regeringen inte har kunnat presentera en uppfattning om hur det internationella samfundet ska hantera Darfurfrågan i fortsättningen.
Den nya folkrättsliga doktrinen ”skyldighet att skydda” innebär att omvärlden ska ingripa där staters ledare inte kan eller vill skydda den egna befolkningens liv och säkerhet.
Trots det tillåts Sudans president Omar al-Bashir att diktera villkoren. Afrikanska unionen, med vilken EU nu söker ett närmare samarbete, håller honom om ryggen.
Det svenska och norska truppåtertagandet innebär ytterligare en seger för den sudanesiske presidentens förhalningspolitik.
Genom truppinsatserna i grannländerna Tchad och Centralafrikanska Republiken har både FN och EU bekräftat att Darfurkonflikten utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.
Sudans ledning har inte bara misslyckats att skydda sin egen befolkning, utan också aktivt bidragit till att våldet har spridit sig. Såväl gamla som nya FN-principer talar alltså för ett ingripande.
Sveriges regering och utrikesminister Carl Bildt bör skyndsamt inleda konsultationer i EU-kretsen om en ny resolution i FN:s säkerhetsråd med innebörden att alla åtgärder ska övervägas för fred i Darfur: riktade ekonomiska sanktioner, oljeembargo mot Sudan, reseförbud för nyckelpersoner och flygförbudszon över Darfur. Som en sista utväg bör resolutionen innehålla möjligheten till en militär intervention med stöd av FN-stadgans sjunde kapitel om våldsanvändning.
En ny debatt i säkerhetsrådet om långtgående åtgärder mot den sudanesiska regeringen tvingar medlemmarna, särskilt Ryssland och Kina som har ekonomiska, politiska och militära intressen i Sudan, att bekänna färg.
Vetorätten används idag i avsevärt mindre utsträckning än under det kalla krigets dagar. Genom att åter föra frågan om Darfur till säkerhetsrådet kan vi få en offentlig diskussion och ett ansvarsutkrävande som kan leda till ett mer kraftfullt agerande.
Sverige måste, liksom andra FN-medlemmar, bryta tystnaden och ge besked om vilket alternativ man förespråkar när man nu bidrar till att FN/AU-styrkan inte tycks bli verklighet.
Världssamfundet måste visa att det förmår att agera och Sudan måste förmås att sluta obstruera. Annars kommer vi, precis som i fallet Rwanda, att om tio år ställa oss frågan: varför gjordes inget?
ALEKSANDER GABELIC
ordförande
Svenska FN-förbundet
BONIAN GOLMOHAMMADI
generalsekreterare
Svenska FN-förbundet
