Nyligen presenterade Gordon Brown ett stimulanspaket för den sargade brittiska ekonomin. Programmet innehöll bl.a. förslag på en tidigareläggning av en rad offentliga investeringar.

Det var modigt gjort. Storbritannien brottas idag med dubbla underskott. I både bytesbalansen och statsbudgeten överstiger underskotten redan tre procent av BNP.



I en ännu värre situation befinner sig USA. Ett gigantiskt bytesbalansunderskott i kombination med ett stort och växande budgetunderskott.



Trots detta manar chefen för USA:s centralbank, Ben Bernanke, USA:s regering att öka statsutgifterna för att stimulera ekonomin.

I viktiga medelhavsländer som Frankrike, Italien, Spanien, Grekland och Turkiet är läget också illa: dubbla underskott varhelst man ser. Och för medlemsländerna i EMU kan situationen förvärras ytterligare om euron fortsätter att förstärkas och euroländernas internationella konkurrenskraft därmed fortsätter att försvagas.



För att nu inte tala om läget i Baltikum, Ungern, Bulgarien ...



Sverige har i en internationell jämförelse en nästan unikt gynnsam situation. Vår handel med omvärlden har de senaste åren visat enorma överskott – över sju procent av BNP – och tack vare en strikt budgetdisciplin både före och efter regeringsskiftet 2006 har även statsbudgeten gått med plus. Statsskulden har minskat dramatiskt.



Vi har gjort vad som står i läroböckerna, samlat i ladorna för att ha en betryggande marginal när lågkonjunkturen kommer.



Nu är lågkonjunkturen här. Vad bör vi då göra?

Öka statsutgifterna, naturligtvis. Och försvara de automatiska stabilisatorer som kännetecknar den svenska modellen: rejäl A-kassa för dem som blir arbetslösa, generösa socialförsäkringssystem, statliga lönegarantier när företag går i konkurs, ett stort bestånd av hyresrätter som stabiliserar bostadsmarknaden i lågkonjunkturer, med mera.

Dessa inslag i vår välfärdspolitik syftar både till att skydda de människor som råkar illa ut och till att upprätthålla den samlade efterfrågan under konjunktursvackor.



Vi måste utnyttja vårt goda utgångsläge till att dämpa lågkonjunkturens effekter på sysselsättning och välfärd. Och dessutom dra vårt lilla strå till stacken för att stimulera efterfrågan i världsekonomin.



Om inte Sverige kan föra en expansiv politik, vilket land – förutom Norge, Kina och Saudiarabien – ska då kunna göra det?

Mot denna bakgrund är det förfärande att ta del av analyserna från budgetbalans-fundamentalister som Maud Olofsson, Mona Sahlin och Thomas Östros. Sällan har det hetsats så mycket mot dem som vill lätta på våra budgetregler och utgiftstak som idag.

I Aftonbladet skriver Sahlin och Östros (den 15/10): ”Budgetdisciplinen med överskott i de offentliga finanserna är några av de viktigaste verktygen för att kunna säkra jobben och välfärden.”



Om världens ledare tänker som Sahlin, Östros och Olofsson skulle utsikterna för världsekonomin vara mycket dåliga. Den förväntade recessionen skulle snabbt övergå i en depression.



Budgetregler - som syftar till ett överskott över konjunkturcykeln på en procent av BNP - är i normala situationer bra. Två procents överskott under högkonjunkturer och en procents underskott under lågkonjunkturer – varför inte? Rätt förnuftigt, eller hur?

Men idag är situationen värre än vad någon kunde föreställa sig då den förra socialdemokratiska regeringen införde budgetreglerna. Och våra överskott har varit större än vad arkitekterna bakom överskottsmål och utgiftstak kunde drömma om.



Nu är det dags att ge avkall på all fundamentalism och inse att lågkonjunkturen riskerar att bli långt allvarligare än vad någon kunde ana för några år – eller månader - sedan.



Att minska offentliga utgifter – eller rentav höja skatter – idag vore inte ”ansvarsfullt”, för att använda Thomas Östros och Mona Sahlins favorituttryck. Det vore ansvarslöst. Lika ansvarslöst som att inte höja A-kasseersättningen i en tid då varslen haglar.

Gordon Brown, med sina enorma underskott att tampas med redan i utgångsläget, vågar vara ansvarsfull, inte ansvarslös.



Kan vi hoppas på ett liknande ansvarstagande i Sverige? Kanske en ohelig allians mellan Anders Borg, fackföreningsrörelsen, Lars Ohly och kloka socialdemokrater?



Stefan de Vylder

nationalekonom