De senaste åren har regeringen, genom rehabiliteringsgarantin, satsat miljarder på i huvudsak en form av psykoterapi, kognitiv beteendeterapi, KBT. Syftet med KBT-satsningen har varit att minska sjukfrånvaron hos patienter med depressions- och ångestproblem. Men satsningen på en behandlingsmetod har inte haft avsedd effekt.

Mest uppenbart är att den ekonomiska styrningen mot en särskild typ av psykoterapi starkt begränsat tillgången till andra bevisat effektiva och ofta efterfrågade psykoterapier. Mångfald och bredd i vården har radikalt inskränkts, vilket direkt beskurit möjligheterna att optimalt behandla olika typer av, ofta komplex, problematik.

Ytterligare en allvarlig konsekvens är att kunskaps- och kompetensutveckling, som förutsätter en kontinuerlig uppdatering av utvecklingen inom hela kunskapsområdet psykoterapi, riskerar att avstanna då enbart en enda metod tillåts. Därmed ökar risken att svensk sjukvård, utbildning och forskning halkar efter internationellt inom hela psykoterapiområdet.

Valfrihet utifrån tillgång till olika vetenskapligt utprövade behandlingsformer är ledord i dagens sjukvård och både i våra nordiska grannländer och i övriga europeiska länder är det en självklarhet att inom ramen för den offentligt finansierade vården tillhandahålla olika former av utprövade psykoterapimetoder.

Inom EU pågår ett vetenskapligt samarbete för utveckling av psykoterapi, där både psykodynamiska och kognitiva beteendeterapeutiska behandlingsmodeller ses som likvärdiga och kompletterar varandra. Det är svårt att se något vetenskapligt stöd, eller något annat skäl, till att Sverige skall avvika från övriga länder i detta avseende.

Nyligen publicerade en forskargrupp vid Karolinska Institutet en utvärdering av regeringens satsning på KBT där man konstaterar att behandlingen som riktats mot sjukskrivna, inte i någon grad påverkat patienternas sjukfrånvaro. Huvuddelen av patienterna som erhöll KBT inom ramen för rehabiliteringsgarantin var överhuvudtaget inte sjukskrivna. För de patienter som före behandlingsstart inte var sjukskrivna blev 6–8 procent långtidssjukskriva efter att de fått KBT-behandling. Närmare en fjärdedel av patienterna beräknas också ha avbrutit terapin direkt eller tidigt i behandlingen.

Forskargruppen konstaterar också att en behandlingsmetod till exempel KBT, som visat effekt (evidens) i experimentella studier, inte nödvändigtvis fungerar likadant i den kliniska verkligheten med riktiga patienter. Ändå har regeringen satsat miljarder på en enda metod. Det anser vi är anmärkningsvärt både med tanke på det stora antalet behandlingar som genomförts utan att resultaten blivit det förväntade och att närmare var fjärde patient som erbjudits KBT genom rehabiliteringsgarantin avbrutit denna. Det innebär att regeringen betalat cirka 338 miljoner kronor för behandling som aldrig blivit av.

Rehabiliteringsgarantin innebär att ett fast bidrag ges för varje påbörjad KBT-behandling. Bidragen betalas ut, dels till landsting, dels till privata vårdbolag. År 2009 betalades 325,3 miljoner kronor ut. År 2010 var beloppet 551,3 miljoner kronor och för 2011 beräknas 570 miljoner kronor utbetalas, varav huvuddelen gick till privata vårdbolag. Totalt uppgår bidraget för 115 000 KBT-behandlingar till 1,47 miljarder för åren 2009-2011. Därutöver har 784 miljoner erlagts till utbildningar, implementering, ackreditering av behandlare inom rehabiliteringsgarantin, varav huvuddelen gällt KBT.

Att erbjuda endast en behandlingsmetod för samtliga patienter är helt främmande inom andra medicinska specialiteter. All behandling, även den psykiatriska, skall ske utifrån ett brett och mångsidigt perspektiv, där både patientens behov och preferenser vägs in i valet mellan flera vetenskapligt förankrade behandlingsmetoder.

Regeringens satsning på enbart KBT-behandling vid psykisk ohälsa är obegriplig. Dessutom bryter den mot Hälso-och sjukvårdslagen. I den står (SFS nr: 1982:763§3a) ”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska landstinget ge patienten möjlighet att välja ett alternativ som han eller hon föredrar.”

Vi ser det som självklart att man också från svensk sjukvård använder sig av en bred ansats, där man med olika utprövade och etablerade psykoterapimetoder kan erbjuda effektiv vård.

GUNNAR BOHMAN

med.dr. leg psykolog, leg psykoterapeut, Stockholms universitet

SIV BOALT BOËTHIUS

professor em., leg psykolog, leg psykoterapeut, Stockholms universitet

BJÖRN PHILIPS

fil.dr. leg psykolog, leg psykoterapeut, Linköpings universitet

JOHAN SCHUBERT

professor, leg läkare, leg psykoterapeut, Karolinska Institutet, Stockholm

BO SIGRELL

professor em., leg psykolog, leg psykoterapeut, Stockholms universitet

ROLF SANDELL

professor em., leg psykolog, leg psykoterapeut, Linköpings universitet

MARIE-LOUISE ÖGREN

docent, leg psykolog, leg psykoterapeut, Stockholms universitet