Man får gå tillbaka till Roosevelt och 30-talsdepressionen för att finna en statschef som tillträtt under lika svåra omständigheter.

Erik Åsard

Varje utvärdering av Barack Obamas första presidentperiod måste börja med att erinra om det tunga arv som George W Bush lämnade efter sig till efterträdaren i januari 2009: en ekonomi i fritt fall, två pågående krig och en supermakt med skamfilat rykte i världen. Därtill var förtroendet för statsmakten på hemmaplan kört i botten efter Irakkriget, tortyrskandaler och Katrinakatastrofen, ett minst sagt försvårande faktum för en ny president vars program förutsatte en aktiv stat.

Man får gå tillbaka till Franklin Roosevelt och den stora 30-talsdepressionen för att finna en statschef som tillträtt under lika svåra omständigheter.

Ingen som tillträder presidentposten är förberedd för uppgiften, inte heller Obama. Det förklarar en del av de bakslag han råkat ut för som den uteblivna stängningen av Guantánamobasen och misslyckandet med att åstadkomma en bred överenskommelse om ekonomin. Men vid en saklig summering är det inte bakslagen utan framgångarna som varit mest frapperande.

Med tanke på den oresonliga oppositionen till höger har Obama fått igenom ovanligt mycket av sitt program. Sjukvårdslagen innebär att 32 miljoner ytterligare amerikaner får försäkringsskydd, en reform som fem tidigare presidenter misslyckades med under 1900-talet. Oavsett utgången av årets val kommer Obama att bli historisk för den bedriften.

Andra viktiga reformer är tuffare regler på Wall Street, förstärkt konsument- och vildmarksskydd, förbättrade studielån och säkerhetsföreskrifter för livsmedel, avskaffande av militärens diskriminerande ”don’t ask, don’t tell”-lag, Start-avtalet med Ryssland, avvecklingen av Irakkriget samt utfasningen av Afghanistankriget. Räden mot Usama bin Ladin mötte kritik utomlands men jubel hemmavid. Utrikespolitiskt bör även nämnas USA:s aktiva roll för att störta regimerna i Tunisien, Egypten och Libyen. Totalt är det en reformlista som bara Lyndon Johnson i modern tid kan konkurrera med.

Obamas främsta bedrift är dock att han genom en rad åtgärder såg till att den djupa lågkonjunkturen efter finanskraschen 2008 inte utvecklades till en ny depression med globala konsekvenser. Kongressens budgetavdelning uppskattar att stimulanspaketet gjorde att det tillkom mellan en halv miljon och 3,3 miljoner nya jobb.

Insatserna för att rädda bankerna och finanssektorn var impopulära men lyckosamma, och detsamma kan sägas om stödet till bilindustrin som vid Obamas tillträde stod inför en hotande kollaps. Tack vare massiva statliga stödlån kunde Chrysler och General Motors snabbt komma på fötter, och i dag är alla de tre stora (inklusive Ford, som klarade sig utan statsstöd) återigen lönsamma och merparten av lånen återbetalda.

Men få verkar imponerade av resultaten. Republikanerna talar alarmistiskt om USA:s utveckling mot en förtryckande europeisk välfärdsstat medan Obamas liberala anhängare är besvikna över att inte fler reformer genomförts. Skälet till det allmänna missnöjet står främst att finna i den svaga ekonomin och den fortsatt höga arbetslösheten. En klar majoritet av amerikanerna är pessimistiska om ekonomin och 60 procent anser att landet är på väg i fel riktning. Ingen president sedan andra världskriget har omvalts med en arbetslöshet över 7,4 procent (den är nu 8,2 procent). Detta gör Obama sårbar och förklarar dagens jämna opinionsläge.

Ibland hävdas felaktigt att det inte finns några större sakpolitiska skillnader mellan Obama och Bush. Men Obama har på punkt efter punkt stakat ut en annorlunda kurs än den Bushadministrationen stod för, både i inrikes- och utrikespolitiken. Det gäller till stor del även i antiterrorismpolitiken, som David Cole noterar i New York Review of Books (12/7). Obama har bland annat förbjudit tortyrliknande förhörsmetoder och stängt CIA:s hemliga fängelser, publicerat sekreta tortyrprotokoll, reformerat militärdomstolarna och klargjort, till skillnad från Bush, att hans auktoritet som överbefälhavare begränsas av konstitutionen och internationella krigslagar. Att Guantánamo inte stängts beror främst på att kongressen förbjudit att fångarna förs till USA.

I ett avseende har Obama gått betydligt längre än Bush, och det gäller attackerna med förarlösa så kallade drönare som ökat kraftigt under senare år. Bush gav klartecken för 45 drönarattacker i Pakistan mellan 2004 och 2008 medan Obama beordrat 255 stycken fram till juni 2012. Obamas talesmän försvarar bruket med att det inte är förbjudet att döda fiendesoldater i krig, men attackerna reser berättigade invändningar av både etiskt och juridiskt slag eftersom även oskyldiga civila drabbas.

Efter demokraternas partikonvent i Charlotte återstår tre tv-sända valdebatter och en intensiv slutkampanj. Vinner gör den kandidat som väljarna har störst förtroende för och som de tror kan få i gång de ekonomiska hjulen. Inget är säkert utom att vi kommer att få uppleva något lika amerikanskt som äppelpaj: en övervägande negativ kampanj där kandidaterna gör sitt bästa för att ta heder och ära av varandra.

ERIK ÅSARD

professor em i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet