När Säkerhetspolisen den 1 oktober gick ut med ett meddelande om att höja hotnivån gällande ”terrorism riktad mot Sverige” (som det står på Säpos hemsida) från lågt till förhöjt hot, restes omedelbart frågan om det rimliga i att offentligt gå ut med en sådan uppgift utan att samtidigt vara mer specifik om själva hotet.
Bedömningen som ligger till grund för denna ändring (den första i sitt slag i Sverige) är baserad på underlag från det så kallade Nationellt Centrum för Terrorbedömning, NCT. Detta underlag är således en samlad bedömning från flera källor, bland annat Militära Underrättelsetjänsten (Must), alltså inte enbart från Säpo. Detta är en modell som Sverige delar med andra länder och den fråga som samtliga underrättelse- och säkerhetstjänster har att ta ställning till vid sådana här tillfällen är hur mycket eller hur lite man kan gå ut med.
Dilemmat är att hitta en balans mellan ”allmänhetens rätt att veta” och nödvändigheten av att inte kompromettera eventuella pågående undersökningar. Å ena sidan vill man inte orsaka onödig oro eller panik genom att säga för mycket. Å den andra, om något skulle hända, och det senare kommer fram att Säpo (i detta fall) visste och inte sade något, kommer det naturligtvis också att orsaka ilska.
På sätt och vis är risken att det blir fel hur man än gör, ganska stor, ”damned if you do, damned if you don't”. Men det är denna diskussion som ligger till grund för gårdagens beslut. Det är förståeligt att frågan om hur klokt det var av Säpo att offentligt gå ut med denna information när man samtidigt säger att det inte föreligger något konkret attentatshot, och ändå höjer hotbilden. Skälet till detta till synes uppenbara motsatsförhållande ligger i att den förhöjda hotbilden beror på en ökad aktivitet hos de individer som Säpo håller ett (eller flera) ögon på.
En aktivitet som kan bestå av ökad intern kommunikation, ökad mötesverksamhet eller transaktioner. Det beror inte nödvändigtvis på att det finns några specifika hot riktade mot enskilda mål. En liten, men viktig skillnad! Om det ändå uppstod några sådana hot, skulle vi garanterat inte få veta något innan. Sådana hot skulle vi i så fall få veta om efteråt när de avstyrts.
Men det finns en möjlig anledning till att säkerhetstjänster på detta sätt går ut med information på det sätt som Säpo gjort nu. I ett läge där det finns indikationer och (får man förmoda) klar och tydlig information om ökad aktivitet om planerade terrordåd, kan det vara klokt att så att säga göra aktivisterna uppmärksamma på att de är under uppsikt, utan att för den skull använda klartext.
Med det mediebrus som denna uppgift förde med sig är det naturligtvis så att eventuella aktivister och/eller terrorister inser att risken för upptäckt är stor. De kan inte veta om det är så, men kan möjligen inte ta risken. Säpos, för många irriterande, ovilja att ”tala ur skägget” kan på sikt visa sig vara ett utmärkt sätt att stämma i bäcken.
MAGNUS NORELL
forskare/analytiker med inriktning mot terrorism och Mellanöstern
