Säpo kan göra avsevärt mer för att främja dialog med utomstående.

Magnus Ranstorp

För nästan exakt ett år sedan drabbades Sverige av sin första självmordsbombare, Taimour Abdulwahab, på Bryggargatan i Stockholm.

Abdulwahabs bomber tycks ha varit sofistikerade och ha haft seriekopplade detonationsmekanismer. Det är föga sannolikt att han själv hade lyckats konstruera en sådan komplex bombkonstruktion utan omfattande handledning. Troligtvis skedde denna tekniska träning i Irak.

Abdulwahab var varken ensamvarg eller amatör som vissa ”tyckare” påstod i initialskedet. Den nu terroråtalade Glasgow-finansiären och ytterligare omständigheter ger en förstärkt bild av en alltmer komplex, planerad terroroperation med utländska tentakler. När Säpo i dag redogör för utredningsläget kring fallet råder säkert en ridå av sekretess.

En svår men kritisk fråga är hur mycket man från Säpos sida kan kommentera utan att påverka själva utredningen. Ibland verkar sekretessridån vara en onödigt kontraproduktiv position. Den går stick i stäv med hur exempelvis andra säkerhetstjänster som danska PET eller brittiska MI5 agerar vid skarpt läge. De är betydligt öppnare i tidigt skede kring terrorutredningar utan att för den skull kompromettera utredningarna.

Det är tydligt att Säpo har ett annat mandat, tradition och attityd. Nuvarande Säpochef har gjort mycket för att öppna upp en traditionellt sluten myndighet. Konsultation sker sporadiskt med forskningssamhället och civila aktörer vid behov, men avsevärt mer kan ändå göras för att främja dialog med utomstående.

Man kan fråga sig om det verkligen ska behöva gå ett år innan man från Säpos håll ger sin version kring händelseförloppet på Bryggargatan och Taimour Abdulwahabs agerande som terrorist. Det är ju trots allt en av de mest allvarliga terrorhändelserna som skett i Sverige.

Mycket information kring händelseförloppet finns redan offentliggjort. SvD har i veckan redogjort för nya, intressanta vinklar kring händelseförloppet. Själv är jag skeptisk till att ”medhjälpare” fotograferat incidenten. Då hade vi nog sett resultatet för länge sedan i propagandasyfte.

Den tekniska utredningen har sedan länge varit klar. Kritiskt har varit kartläggning av Abdulwahabs rörelsemönster och kontaktytor både inom och utanför Sverige. Omfattande resurser har lagts på att verifiera om han faktiskt tränats i ett al-Qaidaläger under tre månader i Mosul, något som tidigare hävdats av den irakiske terrorbekämpningschefen. Intressant är att det är samma operationella område som styrdes av den nu avlidne Muhammed Moumou, en svensk som var en av de högsta al-Qaidaledarna i Irak fram till sin död 2008. Kanske finns inga samband. Oavsett sanningshalten så är de utländska och komplexa utredningstekniska pusselbitarna en bidragande orsak till varför utredningen dragit ut på tiden.

Trots att vissa utredningsaspekter kvarstår så hade Säpo säkert tjänat på att vara mer öppen kring utredningen. När locket väl lyfts på hela förundersökningssekretessen så finns det en rad frågor som borde besvaras i allmänhetens intresse. Bland uppenbara prioriterade frågor är hur man operativt missadeTaimour Abdulwahab på radarskärmarna, vad som skedde under själva händelseförloppet, hur man hanterade krisförloppet samt vilka lärdomar man kan dra för att förbättra terrorberedskapen.

Även om Säpo – med viss rätta – flyttade skuldbördan till brittiska MI5 för att hålla ögonen på personer som Taimour Abdulwahab som fysiskt uppehöll sig i Luton i Storbritannien sedan 2001 så återstår frågan varför han inte ”flaggades” i svenska underrättelsesystemet när han vid ett flertal tillfällen tappade sitt svenska pass. Även om det inte är ett brott så brukar praxis vara fokus på identifiering av avvikande beteende som att förlora sitt pass.

Liksom sin skotska finansiär och medkonspiratör kan man teoretiskt ifrågasätta om Taimour Abdulwahab tog ut någon form av socialförsäkringsbidrag och använde det som finansieringskälla. Om så är fallet, borde registersamkörning ha upptäckt honom tidigare?

Vad vet man om hans radikaliseringsprocess? Hur omfattande var logistik och utomstående stöd för terroroperationen och varifrån kom det? Finns något belägg för att han radikaliserades av högerextremistisk provokation, såsom närvaro av English Defence League i Luton, eller de al-Qaida-relaterade terrorister som bodde ett stenkast från hans hus och som själva var föremål för brittisk kontraterrorutredning?

Andra aspekter som borde vara av intresse att belysa av en offentlig Säporedogörelse är: hur väl och snabbt brottsplatsen säkrades; om kan man avfärda ytterligare gärningsmän inom Sverige; kartläggning av vad Abdulwahab gjorde när han färdades mot terrormålen; tekniska detaljer kring bomberna; varför bomberna inte fungerade; vilka var troliga måltavlor och hur omfattande förödelsen hade blivit om han lyckats med terroroperationen.

Frågebatteriet kring händelseförloppet om självmordsattacken i Stockholm växer i takt med nya massmediala obekräftade uppgifter. Ju längre man väntar desto mer spekuleras det kring vad som verkligen hände.

Säpo är den ledande operativa myndighet som skyddar vårt samhälle och demokrati mot terrorism. Operativt gör de ett mycket professionellt, rättssäkert arbete som omfattar svåra, komplexa, dagliga bedömningar och avvägningar kring underrättelsefragment. Trots alla framgångar är faktum att man bara är så bra som sin sista match. Ett år senare så ställer sig många frågan vad som hände den 11 december 2010 på Bryggargatan. Så länge frågan förblir obesvarad så minns allmänheten snarare missar än räddningar.

MAGNUS RANSTORP

forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan