I ett Sverige 2012 med höga ungdomsarbetslöshetssiffror och allt fler äldre som ska försörjas av yngre måste vi våga prata om genomströmningstakten i högre utbildning. Med en examensålder på 29,5 år i genomsnitt ligger Sverige högt bland OECD-länderna.
Att enbart fokusera på en ung studentgrupp är dels ett sätt att nedmontera den framgångsrika politik kring det livslånga lärandet som sedan länge drivits i svensk politik.
Maria Ehlin Kolk
I regeringens vårbudget 2012 år lösningen att sänka antagningsåldern till högre utbildning. En ny rapport från Saco Studentråd visar att detta är ett slag i luften som inte tar tag i de stora problem som finns inom högre utbildning först. Regeringen borde koncentrera sig på att förbättra studievägledningen, höja kvaliteten på utbildningen och se till att studenter får rimliga sociala villkor.
Snart kommer antagningsbeskeden till universitet och högskolor. Aldrig någonsin tidigare har så många sökt någon form av högre utbildning; över 350 000 anmälningar är inskickade. I en allt mer utvecklad och globaliserad värld är detta en fantastisk utveckling då Sverige behöver en högutbildad arbetskraft. Fler studenter betyder att en större del av befolkningen får möjlighet till de dörrar högre utbildning öppnar. Fler får fördjupa sig i sina intressen och utbilda sig till nya jobb. Den högre utbildningens roll i demokrati och bildning förankras i samhället. Ju fler som läser vidare, ju större blir också kraven på den högre utbildningen. Men med en av Europas högsta examensåldrar finns bevisligen brister att rätta till.
Ett enkelt sätt att försöka sänka examensåldern är att pressa ner antagningsåldern som regeringen vill. Detta är dock fel väg att gå av många anledningar. Att enbart fokusera på en ung studentgrupp är dels ett sätt att nedmontera den framgångsrika politik kring det livslånga lärandet som sedan länge drivits i svensk politik. Dels är det att sticka huvudet i sanden och inte se de problem som tvingar studenterna vara kvar i högre utbildning längre än nödvändigt.
Vår rapport Utbildning Straffbart visar med statistik hämtad från Högskoleverket att det är framförallt tre saker som leder till att studenter försenar eller i värsta fall avbryter sin utbildning. Först och främst är det felaktiga utbildningsval. Fokus på enbart tidig antagningsålder kan därför leda till ännu högre examensålder. Att ha läst en och en halv utbildning för att man valde fel tar längre tid än att läsa rätt från början.
Sedan följer bristande kvalitet i högre utbildning. År av ökade studentkullar som inte följts att mer pengar i samma takt har urholkat resurserna till universitet och högskolor. Mindre pengar betyder mindre stöd till studenter som behöver hjälp och färre lärarledda timmar. Redan i dag är högre utbildning en stor investering för samhället; Att urholka den satsningen är inget bra sätt att ta hand om tidigare satsade pengar.
Studenters trygghetssystem har länge haltat vilket också påverkar möjligheten att läsa utbildningen i rätt takt. Alltför många studenter, och oroväckande nog flest kvinnor, uppger sociala skäl som anledning till avbrott i sina studier. I dag kan inte studenter vara deltidsjukskrivna, en sjuk student under sommaren får inget stöd och karenstiden till sjukförsäkringen som finns inom studiestödet är 30 dagar. Tre saker som försvårar en rehabilitering tillbaka till studier från sjukdom.
Studentgruppen är förändrad, blir allt äldre och i dag har 20 procent av alla studenter barn. Samtidigt kan inte en gravid student få graviditetspeng innan födseln. Om studenten inte arbetat innan studierna väntar en halvering av studiestödet i föräldrapenning och trots obligatoriska tentor kan en student inte lämna över sin tillfälliga föräldrapenning, vilket en arbetstagare kan.
Kravet på ett nytt resurstilldelningssystem har länge drivits av Sveriges studentorganisationer. Det är dags att frågan tas på allvar. Flera studiesociala utredningar har utrett och givit förslag på hur studietiden ska kunna bli tryggare. Den stora frågan är varför inget händer. Den pågående parlamentariskt sammansatta socialförsäkringsutredningen måste ta studentgruppens problem på allvar.
Genomströmningstakten i högre utbildning är en viktig fråga för alla. Både individ och samhälle förlorar på att studenter blir kvar längre i högre utbildning än nödvändigt. Vår rapport talar sitt tydliga språk. Det är dags att vi skapar ett fungerande socialförsäkringssystem och förutsättningar för att studera som hjälper studenter genom utbildningen och inte gör utbildning straffbart.
MARIA EHLIN KOLK
ordförande Saco Studentråd
