På SvD Brännpunkt 3/2 behandlar Lars Bergquist, Carl Björeman och Karl Erik Lagerlöf svensk utrikespolitik under rubriken ”Bildt driver en farlig utrikespolitik”.
Författarna hävdar att det är tydligt att Carl Bildt utgår från att ett nationellt svenskt försvar är obehövligt.
Till stöd för denna anklagelse åberopar man bland annat den ökade satsningen på internationell militär samverkan inom EU och Nato. FN nämns märkvärdigt nog inte.
En konsekvens av denna förändring i svensk försvarspolitik anges vara svårigheter att bedriva en rationell biståndsverksamhet i ”tredje världen” och en bekämpning av terrorismen.
Carl Bildt kan säkert bäst försvara sig själv, men för den som länge sysslat med svensk och internationell utrikespolitik leder artikeln till vissa kommentarer.
Sveriges linje är, heter det med rätta i artikeln, alliansfrihet i fred och neutralitet i krig, med en förutsättning som märkligt nog har utelämnats, nämligen ”stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar”.
Ändring i den internationella miljön motiverar ett omtänkande i vår försvarspolitik. Därom borde en majoritet vara ense.
Frågan är hur långt och hur snabbt en förändring bör ske. Detta bör diskuteras. Det är alltför viktigt för att vara tabu.
Natomedlemskap är inte ett aktuellt problem. Men låt oss debattera det. Det finns goda argument på båda sidor av problemet.
Men att klandra utrikesministern för en farlig utrikespolitik är orimligt. Ökad samverkan med Europa och Nato är ingen anslutning, utan en ersättning i vår säkerhetspolitik för nedrustningen i hemmaförsvaret.
Vår hållning ”perforeras” inte – den stärks. Farligt vore det endast om man underlät att dra konsekvenserna av nedrustningen på hemmaplan.
Carl Bildt är dessutom genom sin internationella prestige en nationell tillgång för Sverige.
Självfallet ska vi påtala kränkningar av mänskliga rättigheter varhelst de förekommer. Det kan göras på olika sätt.
Vänner emellan, som Sverige och USA, bör det ske i direkta samtal genom diplomatiska kanaler snarare än i offentliga uttalanden. Exemplet Hanoi från julen 1972 – ej 1973 som felaktigt anges i artikeln – är inte efterföljansvärt.
Solidaritet och öppenhet gentemot tredje världen är viktigt, men Europa och Amerika bör ha prioritet.
WILHELM WACHTMEISTER
Sveriges ambassadör i USA 1974–1989
