Socialdemokraternas brakförlust i valet 2010 beror inte på enskilda missar i valrörelsens slutspurt, motsägelsefulla argument eller ens ett och annat svagt framträdande.
Förlusten kan spåras till våren 2008, då Mona Sahlin och hennes medarbetare kläckte idén om en rödgrön koalition, och speciellt till den dag då Mona Sahlin övertygade sig själv om att Vänsterpartiet var en del av samarbetet. Sedan dess har förlusten varit förutsägbar.
Mona Sahlins beslut om en rödgrön regering med Vänsterpartiet framstår idag som det största enskilda strategiska misstag en socialdemokratisk ledare har gjort inför ett riksdagsval. Tage Erlanders inte-svar i valrörelsen 1966, om att unga människor utan bostad bör ställa sig i bostadskö, framstår jämförelsevis som en bagatell.
Det kan tyckas långsint att Socialdemokraterna sa nej i närmare 100 år till organiserat samarbete med Vänsterpartiet, men med valresultatet 2010 är faktum bevisat: Många inom Sahlins parti, många möjliga S-väljare och väljare som rör sig mellan blocken, anser fortfarande 2010 att Vänsterpartiet inte är moget för regeringen. Det handlar om partiets historia och kommunism, men också populism och Lars Ohly.
Det rödgröna samarbetet och Vänsterpartiets allt tydligare roll i detta är en viktig förklaring till Socialdemokraternas tillbakagång. Med Vänsterpartiet i en tongivande roll satte Mona Sahlin gränser för sig och sitt parti. Istället för att öppna dörrar och välkomna alla väljare tvingade hon bort många, till exempel genom att effektivt spärra öppningen till höger, där rörliga mittenväljare brukar smita in. Miljöpartiet räckte inte till för att hålla upp den dörren.
Det måste påverka bedömningen av Mona Sahlin, att hon som ledare för det stora partiet inte redan för två år sedan kunde förutse att samarbetet med Lars Ohly var en svag punkt och att ett organiserat samarbete med Vänsterpartiet skulle utestänga väljare när vi kom till skarpt läge den 19 september.
Valrörelsen har dessutom visat att många väljare vill se Social- demokraterna i en större roll än som låst till ett block. Det stora partiet bör ta brett ansvar, vara berett att agera blocköverskridande och samlande, inte minst i regeringsfrågan. Det är en roll och identitet som Socialdemokraterna tidigare haft under hela efterkrigstiden.
Socialdemokraternas fiasko förklaras också av att valet 2010 blev en omröstning mer om det rödgröna alternativet än om visioner för framtiden eller alliansens fyra år. Mona Sahlins starka avslutning och uthållighet kunde lika lite som Lars Ohlys frieri i tv dölja samarbetets brister och bräckliga grund. Kom ihåg att de rödgröna skapades i och dirigerades från maktens korridorer och inte efter krav från väljare. Utan en tillräckligt genuin helhet och lysande bild avslöjades kompromisserna som mer särande och tärande än enande; det gällde kärnkraften, miljön, skolan, skatterna, trupperna i Afghanistan, utrikespolitiken etcetera.
De rödgröna partierna hade förmodligen gjort bättre ifrån sig som S, V och MP. På egen hand, med ansvar bara för sig själva, hade profilerna blivit skarpare men bilden ändå lika tydlig av ett framtida samarbete.
Nu går det rödgröna projektet i graven och Socialdemokraterna måste börja om. Redan efter valförlusten 2006 stod det klart att partiet och majoriteten av väljarna var på väg åt olika håll. Mona Sahlins vägval sedan dess, att krydda Göran Perssons 90-talspolitik med en vänstersväng, är vid vägs ände. Att Göran Persson och Ingvar Carlsson blev partiets viktigaste valarbetare i slutstriden blottar lika obarmhärtigt partiets stora behov av politisk kursomläggning, föryngring, nytänkande och modernisering.
Socialdemokraterna måste hitta sin identitet, en ny genuin politisk berättelse och nya verktyg, anpassade till en verklighet som sträcker sig fram till 2020, för att kunna locka och inte minst förena stad och land.
Partiledaren är ytterst ansvarig för de senaste årens utveckling. Men Mona Sahlins demokratiska ledarskap gör Thomas Östros, Thomas Bodström, Ylva Johansson, Wanja Lundby- Wedin och Ibrahim Baylan lika ansvariga. De har haft avgörande betydelse för bilden av partiet sedan 1990-talet. Nu måste andra ta över.
Carin Jämtin och Ilija Batljan är trots förslaget om butler i tunnelbanan mindre befläckade. Metalls ordförande Stefan Löfven, Mikael Damberg från Stockholm och Lena Hallengren från Kalmar har förespråkare. Utanför den inre cirkeln lurar dessutom Pär Nuder.
Kanske är det under ledning av dessa som Socialdemokraternas nödvändiga terapeutiska sökande börjar för att hitta sin identitet, framtidstro och svar på frågorna: Vem är jag? Vem är jag till för? Vad ska jag göra?
CHRISTER ISAKSSON
journalist och författare, har gett ut böckerna I väntan på Mona Sahlin (2008) och Den nya vän(S)tern (2010).
