I debatten om Nato företräds vårt största, politiska parti av två herrar som gjorde sin huvudsakliga karriär under 80- och 90-talen. Från nu aktiva och ledande socialdemokrater hörs inte ett ord. Var finns Urban Ahlin och Håkan Juholt? Vad är egentligen socialdemokraternas politik?

Anders Ferm och Thage G Peterson påstår (SvD Brännpunkt 28/12) att konflikter i tredje världen aldrig kan spridas till Sverige. Uppenbart har de inte förstått att flyktingströmmar från Afghanistan och Darfur beror på konflikter och att dessa flyktingströmmar får säkerhetspolitiska konsekvenser även för vårt land.

Deras påståendenvittnar inte bara om en okunskap i nivå med den Laila Freivalds uppvisade ifråga om tsunamin och svensk säkerhet. Dessutom är hela utgångspunkten, att var och en får reda sig själv, djupt cynisk. Men det är klart att om man beskriver Natos utvidgning de senaste decennierna som ”en belastning i förhållandet till Ryssland” är det väl lite si och så med solidariteten.

Folkpartiet driver ensamt, men helt öppet, frågan om svenskt medlemskap i Nato. Det skulle stärka vår nationella säkerhet och är sannerligen inget som behöver döljas. Det värsta som kan hända är att vi beter oss på samma sätt som när vi gick in i EU.

Under många år ägnade sig socialdemokratiska politiker åt att baktala EU-samarbetet och bedyra sitt avståndstagande. Och sedan, när den ekonomiska krisen slog till, ansökte man helt sonika om medlemskap.

Ännu idag lider Sveriges förhållande till EU av denna tvärvändning och den misstänk- samhet som grundlades dessförinnan.

I en globaliserad värld omfattar säkerheten alla, eller ingen alls. Effekterna av krig, svält, sjuk-domar och naturkatastrofer kan inte låsas in. I en sådan värld är samarbete en förutsättning för både nationell och internationell säkerhet.

Allan Widman

försvarspolitisk talesman (fp)