Att blicka bakåt är att påminnas om hur snabbt också till synes stabila och säkra internationella situationer kan förändras. När Sverige i höst tar över ordförandeskapet i Europeiska unionen sker det i en tid av exceptionella utmaningar som bara för ett år sedan tedde sig försiktigt uttryckt mindre sannolika.

Och vi möter dessa utmaningar under ett år som är fyllt av påminnelser om det förra århundradets turbulenta förflutna och historiens tvära kast.

För sju decennier sedan – vintern 1939 – fanns det fortfarande de som trodde att freden var säkrad och att Europa hade övervunnit depressionen med dess åtföljande hot om nya internationella konflikter.

För sex decennier sedan – vintern 1949 – kämpade de krigströtta europeiska demokratierna för sin överlevnad under det sovjetiska hotet. Kommunisterna tog makten i land efter land i östra Europa.

För två decennier sedan – vintern 1989 – började så systemen i Öst att svikta. Snart föll de kommunistiska diktaturerna som käglor och ett nytt återförenat Europa började växa fram.

Detta år kommer vi att på olika sätt att minnas dessa för vår kontinents moderna gestaltning så avgörande händelser för sju, sex och två decennier sedan. Men när vi återkallar dessa minnen måste det också vara för att dra slutsatser om vår egen tid.

Den Europeiska unionens utvidgning och samarbetets successiva fördjupning har tveklöst på ett avgörande sätt förbättrat förutsättningarna för fred och stabilitet i Europa. Också Natos utvidgning har självklart varit av stor betydelse i detta avseende.

För Sverige är det viktigt att denna utveckling kan fortsätta. Skulle utvidgningspolitiken bromsas riskerar detta att få konsekvenser för stabiliteten i Europas sydöstra och östra delar, en utveckling som i så fall oundvikligen kommer att påverka också oss. Och det är lika tydligt att vi har ett starkt intresse av den fördjupning av samarbetet som Lissabonfördraget innebär inte minst på det utrikespolitiska området.

Men trots de senaste decenniernas positiva utveckling i Europa går det inte att bortse ifrån att det utrikespolitiska läget idag är påtagligt mera osäkert och mindre stabilt än på länge. Och att de uppgifter som utrikespolitiken ställs inför – inte minst under vårt ordförandeskap i EU – är mer krävande än någon kunde förutse vintern 2008.

Den finansiella krisen har blivit en ekonomisk kris som i sköra ekonomier och svaga stater riskerar att leda till svåra sociala och politiska kriser. Jag fruktar att vi bara har sett början av en sådan utveckling. Och att fortsättningen kommer att få betydande konsekvenser för åtskilliga av Europeiska unionens medlemsländer är dessvärre mycket sannolikt.

Till detta skall så läggas geo- och maktpolitikens återkomst i Europas östra delar på det sätt som demonstrerades i kriget mellan Ryssland och Georgien i somras.

Och alldeles självklart går det för den oroligt sinnade att se scenarier som kombinerar dessa två skeenden i ett påtagligt hot mot den europeiska stabilitet som vi vant oss vid under de senaste decennierna.

Att det europeiska samarbetet kommer att bli allt viktigare när det gäller att samordna åtgärder mot den ekonomiska krisen är uppenbart.

Det extra toppmöte som äger rum den 1 mars är bara ett av uttrycken för detta. Vi kommer säkert att under åtskilliga år föra en diskussion som i ljuset av krisen rör frågan hur EU-samarbetet kan fördjupas på olika områden.

Men vi får i detta arbete inte bortse från vad som händer runt om våra omedelbara gränser. Öster om den Europeiska unionen ligger en rad stater vars stabilitet är av stor betydelse också för oss. Detsamma gäller för länderna runt Medelhavet.

En av de viktigaste frågorna under de kommande veckorna i EU blir att fatta de konkreta besluten om det så kallade Östliga partnerskapet, en ny samarbetsstruktur som går tillbaka på ett gemensamt förslag från Sverige och Polen för cirka ett år sedan. Planen är att Östliga partnerskapet officiellt skall invigas vid ett toppmöte i Prag den 7 maj.

Det nya samarbetet skall omfatta dels Ukraina, Vitryssland och Moldavien, dels de tre sydkaukasiska staterna Georgien, Armenien och Azerbajdjan. Europeiska unionen ska således mera effektivt än hittills och i större omfattning kunna driva samarbetsprojekt med de berörda länderna var för sig eller med flera tillsammans.

De sex staterna har alla på ett eller annat sätt uttalade europeiska ambitioneroch önskar en mer eller mindre vittgående och fördjupad integration med den Europeiska unionen. Det Östliga partnerskapet innebar varken ett ställningstagande till frågan om möjliga framtida medlemskap eller en ersättning för ett sådant, men erbjuder en konkret väg till ett idag realiserbart mer omfattande samarbete.

Det politiska syftet bakom det Östliga partnerskapet är självklart att bidra till utveckling och ökad stabilitet i områden i vårt nära grannskap som annars skulle riskera att släpa efter och förlora sin stadga. Medlet är att ge dessa länder ett tydligt västligt politiskt och ekonomiskt samarbetsperspektiv. Det räcker med att rikta blicken mot Ukraina – som Europeiska unionen också förhandlar om ett viktigt associeringsavtal med – för att inse vikten av detta.

Ukraina tillhör de länder öster om oss som allra hårdast har drabbats av finanskrisen och den åtföljande avmattningen i den reala ekonomin.

En av de mest drabbade branscherna globalt är stålindustrin som också råkar vara den mest betydelsefulla branschen för Ukraina. Ukraina är ett av de länder där man nu måste räkna med att tillväxten kan sjunka med tvåsiffriga tal.

Och bilden är densamma längs hela Europeiska unionens östgräns. Vi ser en ekonomisk nedgång som om den inte möts med öppenhet och samarbete riskerar att leda till politiska motsättningar av en art som vi inte har sett på åtskilliga decennier.

World Development Report, Reshaping Economic Geography – Världsbankens årsrapport – är detta år en stark plädering för ekonomisk integration och avskaffade gränshinder. När banken ställer frågan varför vissa regioner som Västeuropa och Nordamerika är rikare än andra ger den också ett entydigt svar. Det handlar om samarbete och öppna gränser, ju färre gränshinder desto större välstånd. Ett budskap som förs fram med stor tydlighet.

Det är ett recept som vi har prövat med stor framgång i Europa. En utbombad och delad kontinent är idag världens största integrerade marknad och den största handelspartnern för en majoritet av världens länder.

Självklart kan inte heller Europa undgå krisens verkningar. Men vi kan undvika att förvärra dem. Om vi lär av vår historia borde valet mellan att upprepa misstagen och att repetera framgångarna vara nog så enkelt.

Carl Bildt

utrikesminister