Anna Ek

Sverige bör inte sätta ytterligare vapen i händerna på en av parterna och riskera att trappa upp våldsnivån.

Anna Ek

Handelsminister Ewa Björling och statsminister Fredrik Reinfeldt skriver på Brännpunkt 12/11 om sin resa till Burma och Indonesien. På schemat stod både politisk dialog och ansträngningar för att skapa handelskontakter på den nya marknad som både Burma och Indonesien innebär.

”Sydostasien tillhör i dag de mest dynamiska regionerna med hög ekonomisk tillväxt och politisk reformtakt i flera länder. För den svenska regeringen är det mycket viktigt att stödja denna utveckling och att – som exportberoende land – tillvarata de nya möjligheter som uppstår”, skriver Björling och Reinfeldt och visar på resans dubbla syften. Å ena sidan vill vi stötta, å andra sidan även handla.

Men hur gör vi om vår handel är på bekostnad av den utveckling och den fred vi påstår oss vilja främja?

Vi i Svenska Freds tror också att handel är ett viktigt instrument för att bidra till utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter. Men inte när det kommer till krigsmateriel. Där har regeringen själv också gjort en annan analys, nämligen att det behövs regler och riktlinjer för att minska risken att den svenska vapenexporten bidrar till att förvärra väpnade konflikter, hämma fattigdomsbekämpning, eller bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter.

I debattartikeln nämns inte att även representanter för Saab, Sveriges största vapenföretag, också fanns med i näringslivsdelegationen. Saab har siktet inställt på försäljning av Jas Gripen till den indonesiska marknaden. En sådan affär skulle strida mot Sveriges riktlinjer för vapenexport om att inte exportera till länder i väpnad konflikt och att situationen för de mänskliga rättigheterna ska vara ett centralt villkor. Vapenhandel med fattiga länder strider också mot Politiken för Global Utveckling, PGU, och mot EU:s uppförandekod för vapenexport.

För det första tampas Indonesien med stora fattigdomsproblem. Fredrik Reinfeldt och Ewa Björling skriver att Indonesien är en ekonomi i utveckling. Detta stämmer. Men samtidigt visar siffror från Världsbanken att 32,5 miljoner indonesier lever på en dollar om dagen och att hälften av hushållen befinner sig strax under eller över fattigdomsgränsen. Att främja vapenaffärer med ett land med så uppenbara fattigdomsproblem borde inte ligga i Sveriges intresse. Varför ska fattiga människor i Indonesien behöva betala för att vapenindustrins vinster?

För det andra sker det en generell upprustning i regionen. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har vapenaffärerna med Sydostasien inte varit så här höga sedan slutet av Vietnamkriget. Enbart Indonesien har ökat sina vapeninköp med 144 procent de senaste åren. Militär upprustning är ofta en orsak till att konflikter eskalerar och blir väpnade. Det leder till kapprustning och instabilitet. Att i den situationen bidra till ökad militarisering går helt emot de ambitioner om demokrati och utveckling som Björling och Reinfeldt menar är resans syfte.

För det tredje är situationen för de mänskliga rättigheterna i landet allvarlig. Utrikesdepartementet konstaterar följande i sin senaste rapport om mänskliga rättigheter i Indonesien: ”Det indonesiska rättssystemet anses alltjämt vara ett av världens mest korrupta och rättssäkerheten och förtroendet för rättsapparaten är mycket begränsat. Straffrihet för övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna är ett allvarligt problem och tortyr förekommer, särskilt i häkten. Brutalitet och övervåld från säkerhetsstyrkornas sida förekommer. Situationen i Papua är särskilt bekymmersam.”

Att främja vapenexport till Indonesien trots så tydliga konstateranden om brister i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna stämmer inte överens med svenska riktlinjer för vapenexport.

För det fjärde pågår det, precis som UD konstaterar, en väpnad konflikt i Papua. Det är en svårlöst konflikt som riskerar att eskalera om den inte löses snart. Den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch har riktat kritik mot de övergrepp som skett i konflikten och den immunitet som råder för de militära styrkor som begått dem. Specialstyrkor har övervakat fredliga aktivister, politiker och religiösa ledare i Papua som sedan utsatts för hot och trakasserier.

Sverige borde stödja en lösning på den väpnade konflikten snarare än att sätta ytterligare vapen i händerna på en av parterna och riskera att trappa upp våldsnivån.

Om regeringen menar allvar med att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Indonesien får dessa mål inte underställas vapenindustrins exportintressen.

ANNA EK

ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Läs också:

13/11. Palmecentret: Sverige måste ställa tydliga krav på reformer