Det finns nog ingen regering i modern tid som hanterat rikets säkerhet så ointresserat och fumlande som regeringen Reinfeldt. Det beror inte på illvilja utan troligen just på ointresse, okunskap och på den politiska analys inför valet 2010 som styr regeringens arbete.

För den som försöker påverka utvecklingen genom att debattera försvarets behov och våra säkerhetspolitiska förutsättningar är läget dystert, rent av hopplöst.

Ingen i regeringskretsen svarar, ingen motiverar den politik man för. Man väljer att tiga ihjäl all den kritik man möter. Argument, sakskäl och upprepade krav på förändringar från både inhems­ka och utländska säkerhets­experter blir till rop i vinden och nyttar till intet.

Det är uppenbart att kampen för en svensk säkerhetspolitik måste föras med mer politiska argument och på det rent politiska planet.

Nymoderaterna har ett kalkerpapper med vilket man har ­kopierat Tony Blairs idéer om hur man positionerar sig för att beröva motståndarna deras utgångspunkter för angrepp och skapar förutsättningar för en väljarvandring över blockgränsen, ett hinder som tidigare bedömts som näst intill oöverstigligt.

När det gäller de väljare som bekymrar sig över att landets säkerhetspolitik präglas av kaos, tycks regeringen Reinfeldt betrakta dem med ett olympiskt lugn.

Moderaterna uttalar helt kallt att man nu utgör ett nytt parti som bekymrar sig föga om de värderingar som tidigare funnits. Innebörden är att man viktar sin politik för att vinna väljare i mitten och till och med till vänster om mitten.

Moderaternas partisekreterare hävdade, till viss förvåning, att det är de nya moderaterna ”som förvaltar arvet efter 1968”.

Det medför att man totalt negligerar sina tidigare kärnväljare och alla dem som brukar kallas värdekonservativa. Man förefaller tryggt övertygad om att ­dessa i ett val ändå alltid ­kommer att rösta borgerligt.

Blockgränsen skulle alltså fortfarande vara mer eller mindre oöverstiglig för just dessa väljare och hindra att de löper över till socialdemokraterna.

Det är min övertygelse att denna politiska analys är felaktig och att dess följder kommer att drabba inte bara de nya moderaterna utan i viss omfattning även de andra partierna i alliansen.

Det finns tusentals borgerliga och försvarsvänliga väljare som aldrig röstat på moderaterna, och som nu kan gå förlorade för alliansen, eftersom den gång på gång visar upp sin oförmåga och sitt ointresse för att hantera en rad frågor som står i centrum för nationens framtid och säkerhet.

Även om det är de nya moderaterna som har försvarsministerposten, så kommer de andra partiernas generande tystnad i alla frågor som rör vår säkerhetspolitik att göra dem medansvariga.

Regeringskansliet rymmer en stor grupp unga moderater i 30-årsåldern som påverkar politikens utformning. De förefaller besatta av en närmast fundamentalistisk vilja att omsätta ekonomiska teorier i praktisk politik, men tycks samtidigt vara politiskt autistiska när det gäller att bedöma stämningar ute bland väljarna.

Deras revir, som sträcker sig från Stureplan över Kungsan till Rosenbad, förefaller egenartat isolerat av ett innebloggandets elektroniska murverk.

När det gäller säkerhetspolitiken kommer de till sin stora häpnad att upptäcka att den väger mycket tyngre ute i folkdjupet än de någonsin kan föreställa sig.

Folk i allmänhet är förvirrade över det som sker med försvaret, är oroliga över vår framtida säkerhet och övertygade om att utvecklingen i Ryssland förtjänar att tas på långt större allvar.

Dessa människor utgör en stor andel av moderaternas kärnväljare, men bildar även väsentliga grupper inom centern och kristdemokraterna, och de finns förvisso också i folkpartiet. Och det är inte sant att denna grupp inte har något alternativ på valdagen.

Det finns ett tydligt, mycket logiskt och, som utvecklingen nu ter sig, även högst försvarbart alternativ. Nämligen att stanna hemma.

•Det är för det första motbjudande att lägga sin röst på en regering som så demonstrativt visar att man saknar en ideologisk grund och dessutom struntar i det ansvar en regering har för de kärnfrågor som är förknippade med nationens säkerhet och fortbestånd.

•För det andra är den politiska kostnaden för att rösta blankt eller att välja sofflocket mycket låg, för att inte säga obetydlig.

Som en isolerad fråga förmår kanske säkerhetspolitiken inte ensam att framtvinga en sådan borgerlig väljarprotest. Men det är i förening med regeringens ­övriga agerande som den får den symbolladdning den redan är på god väg att anta.

Hanteringen av krisen bland åklagarna, oviljan att ta bort värnskatten, trixandet med fastighetsskatten och utnämningspolitiken är exempel på sådana frågor. Oviljan att infria löftena att omforma statens utnämningspolitik visar att när allt kommer omkring är det makten som är maktens egentliga och kanske enda innehåll.

Så – vem behöver ha minsta betänklighet att överge en rege­ring som i allt utom på marginalen för en rent socialdemokratisk politik? Man löper bara risken att originalet blir obetydligt sämre än den nykopierade ­nymoderata regering som nu ­säger sig förvalta arvet från -68.

I grunden är regeringen Reinfeldts agerande obegripligt. Det är svårt att se i vilka avseenden en klokare hantering av vår säkerhetspolitik skulle vara oförenlig med den arbetslinje man säger sig prioritera.

Det är också svårt att se hur vanliga LO-medlemmar och socialdemokrater skulle känna sig hotade av att en borgerlig regering hanterar statens grundläggande säkerhetsansvar på ett mer professionellt sätt.

Inte heller har socialdemokratin några politiska poäng att vinna om moderaterna ändrar sin säkerhetspolitik. Det blir förbehållet vänsterpartiet, och så långt till vänster tror jag inte ens att de nya moderaterna giljar sina väjare.

Men så länge moderata partimedlemmar och deras valda politiker fortsätter att tiga och gömma sina plågor, så länge kommer regeringen att fortsätta på den väg som till slut berövar oss alla medel att ta ett nationellt ansvar för vår fred och vår frihet.

När vi närmar oss valet kommer alliansen och inte minst de nya moderaterna att upptäcka att kärnväljarnas röster är av avgörande betydelse. Men då är det sannolikt för sent. En ny säkerhetspolitik måste formas nu om den ska betraktas som trovärdig.

BO PELLNÄS

säkerhetspolitisk kommentator