I går inleddes den avslutande sessionen av Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
Den mest uppmärksammade frågan är om Kyrkomötet skall säga ja till kyrkostyrelsens förslag att införa en välsignelseakt för homosexuella som registrerat partnerskap. Beslut fattas på torsdag den 27 oktober.

Frågan är av stor betydelse, inte bara för kyrkan, utan även för samhället och synen på samlevnad.
Om denna nyordning införs kommer Svenska kyrkan att ändra den förståelse av sexualitet och samlevnad som kyrkan hittills har haft och som kyrkan har delat med alla andra kristna kyrkor.
I de aktuella dokumenten finns mycket positivt, till exempel avståndstagandet från tidigare generationers diskriminering och skuldbeläggning av homosexuella.
När frågan om välsignelseakt behandlas blir vi dock mer betänksamma och undrar på vilken grund man vill införa nyordningen.

De kyrkliga organ som berett frågan konstaterar själva att det liggande förslaget om homosexualitet och samlevnad behöver utredas mer. Därför är det anmärkningsvärt att införandet av en välsignelseakt ändå föreslås.
I synnerhet eftersom de frågor som återstår att utreda – till exempel skapelseteologi och samlevnadsfrågor – är av sådan avgörande betydelse för förståelsen av äktenskap, familj, homosexualitet och barnens villkor att de inte kan ignoreras.

Vi förvånas över att den omfattande analys som Kyrkomötet beställde redan 1998 inte har presenterats innan man nu ska fatta beslut. Först när denna redovisning är gjord kan man nämligen på allvar säga att man vet vad det är man fattar beslut om och vilka konsekvenser det kommer att få.
Det så kallade samtalsdokumentet, Homosexuella i kyrkan, som det hänvisas till, kan inte på något sätt till omfång och innehåll sägas motsvara Kyrkomötets beställning.
Otydligheten är även påfallande i fråga om vad det är kyrkostyrelsen egentligen vill införa.

Det konstateras att det presenterade förslaget ”innebär välsignelse över ingånget partnerskap, inte vigsel och inte äktenskap”. Men vad är skillnaden mellan att välsigna och viga, annat än att det än så länge finns skillnader i den civilrättsliga innebörden?
Ur kyrklig synvinkel är inte skillnaden klar. Det som konstituerar vigseln är det av fri vilja givna ömsesidiga löftet, förbönen och välsignelsen över de två som förenas.
Är det inte just detta som välsignelse av partnerskap kommer att innebära? I synnerhet som registreringen av partnerskap är uppbygd med den borgerliga vigseln som förebild och den könsneutrala äktenskapsbalken är i antågande.

Om skillnaden enbart handlar om den civilrättsliga innebörden så visar sig en för kyrkan besvärande brist på självständighet i förhållande till staten.
Frågan gäller vilken syn kyrkan har på homosexuella relationer och om detta är något som kyrkan kan välsigna, det vill säga viga till gemenskap. När kyrkan fått klarhet i detta, först då kan hon förhålla sig till den civilrättsliga regleringen.
För kyrkans trovärdighet och för de homosexuellas skull behövs det en större tydlighet i vad kyrkan egentligen menar med vigning, välsignelse och äktenskap. Allt annat är att inte ta de homosexuella på allvar, då det är oklart vad akten betyder.

Slutsatsen ligger nära till hands att det egentligen är en akt för samkönat äktenskap som kyrkostyrelsen vill införa, om än civilrätten sätter käppar i hjulet.
Kyrkostyrelsen menar att en viktig slutsats från den hearing som anordnades i september 2004 om kärlek, samlevnad och äktenskap, är att det finns stora förväntningar på Svenska kyrkan som normgivare beträffande mänsklig samlevnad.
Om kyrkomötet beslutar att en välsignelse av registrerat partnerskap ska införas, innebär detta en förändring av kyrkans syn på samlevnad.

Frågan är då vad kyrkostyrelsen vill införa istället för den heterosociala normen. Vilken norm för människans samlevnad är önskvärd? Vad är inte önskvärt? Är det just mångfalden som är normen i fortsättningen?
Fler frågor: Menar kyrkostyrelsen att kyrkan även fortsättningsvis har en normativ syn på sexualiteten? På vilket sätt skiljer sig i så fall homosexuell samlevnad från andra typer av samlevnad som kyrkan inte är beredd att sanktionera?
Varför ska homosexuellt partnerskap ha försteg framför andra livsformer, som månggifte eller gruppäktenskap, så länge det sker i kärlek och inte skadar någon?
Denna typ av frågor lämnas obesvarade i kyrkostyrelsens förslag, men är nödvändigt att få besvarade innan Kyrkomötet säger ja till förslaget.

Genom en välsignelseakt sanktionerar dessutom Svenska kyrkan den nuvarande lagstiftningen för partnerskap och barn. Denna lagstiftning har kritiserats av en rad olika organisationer, däribland Svenska kyrkan, för att den primärt ser till vuxnas rätt till barn och inte till barnens bästa.
Motiveringen till en välsignelseakt kritiseras även starkt av andra kyrkor som konstaterar att en välsignelseakt kommer att få ekumeniska konsekvenser. Ändå vill man införa nyordningen.

Vi anser att Kyrkomötet bör säga nej till förslaget, då grunden för ett medvetet, och i kyrkans gemenskap förankrat, beslut saknas. Oavsett vilken inställning man har till homosexualitet och samlevnad är frågorna så viktiga att de förtjänar en omfattande behandling.
För kyrkans och de homosexuellas skull behöver därför frågan utredas på ett tillfredsställande sätt. Varför inte gemensamt med de andra kyrkorna?

Erik Eckerdal
Komminister Knivsta pastorat
Anders Johansson
Kyrkoherde Knivsta pastorat
Per-Anders Josenby
Komminister Knivsta pastorat
Helene Gh. Lindström
Komminister Knivsta pastorat
Hans Stigzelius
Komminister Knivsta pastor