När jag på 70-talet läste Valerie Solanas ”Scum Manifest” såg jag det som ett utbrott av en högt
begåvad men svårt skadad kvinna. Hon hade som barn våldtagits av sin far och sen arbetat som prostituerad en stor del av sitt liv.
Jag såg hennes uppfattning om männen som en naturlig följd av att hon – som var lesbisk – tvingats försörja sig genom att sexuellt betjäna män.
Hon skrev sitt manifest på allvar. Till slut sköt hon Andy Warhol. Han dog inte. Hon hade ”övat för lite”, sa hon.

Nu inser jag att jag tog helt fel.
Solanas var inte en skadad kvinna. Hon är en strålande frisk ledstjärna för feminister på 2000-talet!

Hennes Scum Manifest (Society for Cutting Up Men) kom ut på svenska 2003, med ett entusiastiskt förord av Sara Stridsberg, nyetablerad författare och feminist som bland annat medverkat
i ”Bangs” redaktion.
Enligt Stridsberg ”borde boken ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla”. Hon framhåller att det här inte är någon drift med männen eller någon sorts symbolik, utan det hela är bokstavligt allvar.
Scum säger att mannen har förverkat sin rätt att leva. Han ska utrotas. ”Mannen är av naturen en blodsugare, en emotionell
parasit, och förtjänar därför av moraliska skäl inte att leva.”

Kvinnorna är en överlägsen ras. De ”vet instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek”. Fast inte till män förstås.

En rad feminister och skribenter har slutit upp kring Scum Manifestet och särskilt lovordat Sara Stridsbergs hängivna förord.
Aase Berg skrev i BLM att förordet är lysande och gjorde henne nästan lika lycklig som manifestet.
Maria-Pia Boëthius beskrev det i ETC (nr 3-4, 04) som ”den mest lysande feministiska bok som kommit ut på svenska i denna tid”.

Nina Lekander välkomnade boken i Expressen, Marit Östberg ansåg i Smålands-Posten att det är ”en av västerlandets viktigaste feministiska texter”, och Jenny Högström ansåg i Sydsvenskan att ”boken borde ligga som en bibel på alla hotellrum i världen”.
Så vi har varit på alldeles galet spår, alla vi som har trott att det var själva manssamhället som var åt skogen, att det var ett patriarkalt system som skulle kunna avskaffas och att män skulle kunna förändras.

Allt det här var bara löjligt och fegt, säger Scum. Det är mannen som sådan som är ohjälpligt ond.

Så nu ska jag äntligen gottgöra många års felaktig opinionsbildning (”Mannen är bättre än manssamhället” – Ha!) och har därför noga tänkt igenom hur vi bäst ska kunna leva upp till Scums program.
Solanas hävdar att en liten grupp i Scum kommer att kunna ta över landet inledningsvis inom ett år genom ett selektivt mördande.
Det kommer säkert att gå. Men sen? Där känner jag en viss oro. Många kvinnor är så i grunden hjärntvättade att de kan befaras bli upprörda å männens vägnar.

Jag tror därför att vi långt i förväg bör starta en bred informationskampanj om kvinnors rätt att avliva män.

Vi kvinnor har ju denna svårutrotliga motvilja mot att skada, som Valerie själv framhåller och som visar just vår högre natur.
Det är skönt att Valerie klargör att vi aldrig ska strejka eller demonstrera för våra mål. Sådant är för fina damer. Vi ska gå direkt på själva utplåningen.
Då har vi de tekniska problemen. Visst finns det experiment
i stor skala, både från dåtid och nutid, men de har ju huvudsakligen planerats och verkställts av män. Vi skulle förstås hitta på mycket subtilare metoder.

Själv lutar jag nog åt att biologiska stridsmedel är det som stämmer bäst med Valeries anvisningar: ”Scum kommer alltid att vara hemliga, lömska och smygande”.
Man kan också tänka sig övergångslösningar – eftersom männen är så fruktansvärt många
– som att förvara en del av dem på Madagaskar, som är lagom isolerat och där det finns utrymme för något hundratal miljoner.
Visserligen har en diktator av manligt kön tidigare kalkylerat med Madagaskar som förvisningsort, men vi kvinnor kan
genomföra det hela så mycket festligare och mer livsbejakande.

Personligen tillstår jag vissa problem när det gäller ”de manliga hjälptrupperna”, till exempel de män som själva är profeminister. De ska användas för att genomföra Scums mål mot de övriga männen och behöver därför till en början inte dödas. De jobbar själva på sin utplåning.
Jag vidgår tillfälliga känslor av att dessa profeminister är för
gulliga och söta för att tvingas till massmord.

Men Valerie har övertygat mig om att männen i själva verket bara ”vill bli tillplattade, tillskrynklade, söndertuggade och stampade på. De vill bli behandlade som de byrackor och den smuts de är och därmed få sin vidrighet bekräftad”.

Min bror låter hälsa att han nyligen har bildat föreningen Gris, Gubbars rätt i samhället. Han betonar att Grisarna inte på något sätt kommer att söka återta förlorad mark. De hävdar bara sin rätt att få finnas fram till sin naturliga död, förebärande att de trots allt är människor. Det är väl just på den punkten som Scum har en annan tolkning.
Många Scum-medlemmar
ansåg tidigare att förekomsten av snopp inte skulle vara huvudkriteriet för att kunna bli präst, statsminister, professor, koncernchef etc.
Snopp eller inte snopp skulle vara irrelevant vid såväl utbildningar som utnämningar. Men den vägen har visat sig ta för lång tid.

Så nu har vi istället valt en omvänd strategi. Det är inte längre förekomsten av snopp, utan frånvaron av snopp, eller rättare sagt förekomsten av mus, som ska vara huvudkriterium för allt.
Det kallar jag genialt! Nu kan det börja hända saker.

En första test-ballong var snoppskatten. Alla med snopp skulle betala en särskild skatt, som kunde användas till stöd för dem med mus.
Nu vet jag förstås inte om
Gudrun Schyman, som lade fram förslaget, verkligen stöder Scum, bara att vi som redan är med gillar det.

Lite kortsiktigt blir det tyvärr om skatteintäkterna avtar i takt med att snoppbärarna avlivas.

Särskilt positivt med Scum är att en gammal inflammerad motsättning inom feminismen nu försvinner. Många Scum-medlemmar ansåg tidigare att alla könsskillnader var socialt konstruerade.
De har nu anslutit sig till särartsfeministernas syn på kvinnor som i grunden kärleksfulla och män som i grunden krigare.

Alla kan nu förena sina krafter för ett nytt samhälle. Om bara särartsfeministerna accepterar att kvinnor under en övergångsperiod
låtsas vara män, innan de fullt ut kan avnjuta en kärleksfull värld.
En sak förstår jag inte. Maria-Pia Boëthius avslutar sin solidaritetsförklaring i ETC med att uttrycka lättnad över att Scum inte har väckt debatt i medierna. De skulle bara ha feltolkat och förstört den.

I och med den här artikeln bryter jag förstås mot regeln att Scum ska vara ”hemliga och smygande”. Men visst säljs ETC i Pressbyrån?