När vi summerar utvecklingen för aktiemarknaden 2008 kan vi konstatera att vi har upplevt det svagaste börsåret på 100 år med en indexnedgång på ca 42 procent. Aldrig tidigare har börsens svängningar varit så stora som under 2008.

Under sammanlagt 19 handelsdagar rörde sig börsindex med mer än 4 procent och hela 13 dagar med mer än 5 procent.

Trots börsnedgången upplever vi, menar jag, ingen börskris. Det är en kredit- och lånekris som blivit till konjunkturkris.

När vi nu möter den tredje finansiella härdsmältan på knappt 20 år, samtliga med allvarliga konsekvenser på ekonomisk tillväxt och sysselsättning så måste frågan ställas; hur bör den ekonomiska politiken och regleringar utformas för att minska risken för finansiella bubblor?

Snarare än att se finansiella bubblor som något ovanligt – som centralbanker och regeringar får hantera när de uppstår – visar de senaste 20 årens utveckling att detta är ett större problem.

Beslutsfattare i regeringen, på finansinspektionen och på riksbanken bör alltid beakta hur policybeslut påverkar den framtida risken för bubblor på tillgångsmarknader.

Det är en stor framgång för den ekonomiska politiken att vi möter den här krisen med låg inflation och med överskott i statsfinanserna.

Men det är också tydligt att låg inflation och stabila statsfinanser inte är en garant för en stabil ekonomisk utveckling.

Det är hög tid att överge den förre Federal Reserve chefen Alan Greenspans tes att finansiella bubblor ska hanteras när de briserar. Bubblor uppstår oftare och med större konsekvenser än vad någon kunnat ana, och kräver nytänkande.

I alltför stor utsträckning har regleringar, finansiella företags riskhantering och i viss mån den ekonomiska politiken varit procykliska, dvs. de har förstärkt kraftiga börsuppgångar och därmed bidragit till att nedgångarna blivit starkare.

Vidare har riskpremier, t.ex. riskpåslaget mellan bankers upplåningskostnad och statens lånekostnad, varit för lågt under goda tider, vilket ytterligare drivit på kreditgivning och fastighetspriser.

När utvecklingen i höstas vände har istället riskpremier pressats upp till extrema nivåer; därmed har fallet i tillgångspriser accelererat.

Låt mig ge några exempel på regleringar och marknadspraxis som jag menar har bidragit till de kraftiga svängningarna på finansmarknaderna.

1. Riskhanteringen i finansiella företag har i alltför stor utsträckning tagits över av matematiska modeller. Istället för att modellerna används som stöd för riskbedömningar, har de kommit att bli huvudmetod. När marknaderna är stabila signalerar modellerna att risken kan ökas, och när marknaderna är turbulenta så blir signalen istället att riskerna ska reduceras.

Modellerna kan liknas vid att seglare skulle skaffa en högre mast och minska kölvikten om förra sommaren bjöd på lugnt väder. Båten går fortare ett tag, men när stormen kommer krävs stora åtgärder för att åter göra båten säker. Risken för kappsejsning är uppenbar.

Jag menar att risksystemen hos finansföretag måste vara mer stabila över tiden och inte i lika stor utsträckning baseras på marknadsförhållanden. Därmed skulle riskerna minska för de självförstärkande svängningar i marknaden som vi upplevt de senaste två åren.

2. Nuvarande hantering av livbolagens riskexponering är också ett exempel på procyklisk reglering. I en positiv marknad när aktiekurser och räntor stiger tillåts bolagen att öka riskerna, och därmed sina aktieinnehav, vilket driver upp aktiekurserna.

När marknaden vänder, som skett under hösten, hamnar bolagen i ”the perfect storm”, där såväl skuld- som tillgångssida i balansräkningen snabbt försämras. Detta riskerar i sin tur att tvinga fram tvångsförsäljningar av aktier och köp av långa räntepapper. Då faller aktiekurser och räntor än mer, vilket ytterligare försämrar bolagens finansiella ställning; den nedåtgående spiralen förstärks.

3. Hanteringen av motpartsrisker verkar också procykliskt. I goda tider lånar bankerna ut till hedgefonder och private equity bolag, ofta till generösa villkor. När sedan riskerna för fallissemang tilltar stramas utlåningen åt.

När alla gör det samtidigt uppstår systemrisker; den ökande kreditrisken för den enskilde aktören blir då en fråga för hela samhällsekonomin – mikro blir makro.

Regleringar, hantering av risker i finansföretag och den ekonomiska politiken måste framöver ha som ett viktigt mål att minska risken för framtida finansiella kollapser.

Många centralbanker varnade för de senaste årens kreditexpansion och nedpressade riskpremier, men hade få verktyg att ta till. Hur regelverk och risksystem formas är centralt för att i framtiden undvika frekventa finansiella härdsmältor.

Finansinspektionens nye generaldirektör Martin Andersson har här en viktig uppgift.

Likväl har vi alla som verkar i finansmarknaden anledning att vara självkritiska. Tre finansiella härdsmältor under mindre än 20 år är ett underkänt resultat, IG!

Erik Thedéen

vd Stockholmsbörsen Nasdaq OMX Stockholm