Vad handlar den egentligen om, den påbörjade Pridefestivalen? Mänskliga rättigheter?

Ja, det är det vi har fått lära oss. Men det är inte längre det viktiga. Inte om man får tro Tiina Rosenberg i alla fall.

Det viktiga är ”rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på”. Det var nämligen vad hon sa i sitt tal under invigningen av Pride på Skansen i fredags.

Hbt-personer är inte diskriminerade på grund av kärleken, förklarade hon, utan på grund av sexet.

För inte så länge sen
slog hbt-rörelsen ner på dem som påstod att sex var det viktigaste inslaget i Pride-rörelsen. Det handlar inte om sex, sade man då, det handlar om kärlek.

Nu avslöjar alltså självaste genusgurun Rosenberg att det är rätten att slippa älska som är viktigast. ”Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse!”, säger hon.

Med andra ord är det känslolösa knull som är modellen. Skamlösheten är det som eftersträvas. Och att bryta tabun och tänja gränser det allra viktigaste.

Herregud, så torftigt
och trist det låter. Så mekaniskt.

Själv tycker jag det finns viktigare saker att engagera sig i än rätten att ha sex så fort man känner sig lite sugen. Världssvält. Fattigdom. Utarmningen av tredje världen. Klimatet. Miljöförstöringen.

Men det är ju jag det. En traditionsbunden moralkärring utan minsta uns av regnbågsglamour. Fy på mig!

Men Tiinas påstående väcker också en rad ofrånkomliga och viktiga frågor. Sex med vem? Den som vill? Eller den man själv vill med? Med alla oavsett vem som vill? Är det den moral som Priderörelsen vill förmedla? Ställer alla homosexuella upp på Tiinas moraluppfattning? Tänker alla som Tiina? Finns det risk för att Tiina smutsar ner hela den homosexuella gruppen med sin ytliga moral?

Och sen finns ju problemet med ökning­en av de sexuellt överför­bara sjukdomarna. Vart tog talet om ett ansvarsfullt sexualliv väg­en?

Det är dessvärre frågor man inte kan få svar på. Prideledningen har nämligen belagt journalisterna med munkavle i form av diverse absurda restriktioner. Det är förvisso förståeligt att man ber skribenter visa hänsyn till festivaldeltagarnas integritet, eftersom det för många fortfarande kan vara känsligt att gå ut med den sexuella läggningen.

Prideledningen har dock gått längre än så. Man bör inte ens nämna om intervjuobjektet är man eller kvinna, om inte personen ifråga själv uttryckligen kallar sig själv det ena eller det andra.

Inte förrän efter massiv kritik föll Prideledningen till föga och döpte om begreppet restriktioner till rekommendationer istället.

Men det finns naturligtvis en anledning till att man är så mån om vad journalisterna ska skriva. Om de ansvariga skulle tvingas besvara seriösa frågor om konsekvenserna av översexualiseringen av det offentliga rummet skulle det bli rejält pinsamt för dem.

Det är ju ett faktum enligt Brå att sexrelaterade brott ökar. Och i längden blir det omöjligt att förneka ett möjligt samband mellan denna ökning och den rådande sexfixeringen i samhället – den hysteri som Priderörelsen varit med och skapat.

Alltså är det bäst att se till att det offentliga samtalet fortsätter kretsa kring det gulliga och rosaskimrande och inte nuddar vid översexualiseringens mörka baksida.

Och självklart ska vi ha regnbågsflaggor på SL:s bussar över hela stan. Vi är ju alla en del av gayrörelsen och hyllar den reservationslöst.

Det finns inte särskilt många journalister som vågar ifrågasätta Pride­rörelsen. Den är nämligen helig. Till och med heligare än den yttrandefrihet som annars anses så oumbärlig för en demokrati.

När något blir så heligt att det inte längre får ställas frågor eller yttras kritik är det dags att tänka till. Lika ivrigt som Priderörelsen ifrågasätter moral, traditioner och heteronorm bör man ifrågasätta motsatsen.

Ingen rörelse är utan smolk.

Våga ifrågasätta Priderörelsen!

Bitte Assarmo
Kulturskribent och samhällsdebattör

Fotnot:
Bitte Assarmo har skrivit på SvD Brännpunkt en gång tidigare. Då handlade artikeln om Kristofobin i Sverige. Den resulterade i en het debatt på nätet med över 2000 kommentarer.