Fredrik Schulte

I det medel- och långa perspektivet skulle svensk konkurrenskraft förstärkas.

Fredrik Schulte

Finans- och statsskuldskrisen påminde om de potentiellt katastrofala konsekvenserna av att bygga upp stora strukturella obalanser i ekonomin. På samma sätt riskerar hushållens växande skuldbörda bli ett allt större latent problem. Såväl inhemska som internationella bedömare har pekat på det allvarsamma i utvecklingen.

I dagsläget råder en närmast tyst konsensus kring problembilden. Även om Villaägarnas riksförbund i en debattartikel på Brännpunkt 25/10 menade att det huvudsakliga problemet härrör från bostadsbristen, förnekas inte att ränteavdraget knappast underlättar. Den aggregerade bristen på bostäder utgör onekligen ett stort problem, men förklarar inte ensamt den växande skuldbördan. Bostadspriserna har inte stigit mest i storstadsområden där bostadsbristen är som mest påtaglig och det förklarar inte heller att allt fler ökar sin belåningsgrad för att finansiera konsumtion.

Det går inte att blunda för att tillgången på billiga krediter utgör en av huvudförklaringarna. Införandet av ett bolånetak och ökade kapitaltäckningskrav för bankerna har dämpat ökningstakten men vi ser fortfarande en växande skuldsättning. Ränteavdragens subvention av räntekostnaden utgör onekligen ett problem.

Trots detta har inga konkreta förslag presenterats för hur ränteavdragen ska ersättas. Undantaget är Carl B Hamilton (FP) som förespråkat ett nedväxlat avdrag mot sänkta kapitalskatter ( Brännpunkt 23/10). Tyvärr verkar detta ha stigmatiserat debatten. Att genomföra en skatteändring som slår direkt mot låg- och medelinkomsttagare och samtidigt ge stora tillskott för framför allt den rikaste procenten som har exponentiellt högre reavinster än övriga befolkningen är inte politiskt genomförbart eller önskvärt.

Det är dock möjligt att genom en palett av åtgärder parera effekterna. Jag föreslår fem åtgärder som givet skatteverkets statistik över skattereduktioner på underskott av kapital samt Finansinspektionens sammanställning av belåningsgraden hos svenska hushåll skulle parerar ett avvecklande av ränteavdragen på ett fördelningspolitiskt neutralt sätt där åtminstone 60 procent av bostadslåntagarna kompenserades fullt ut:

1. Höjt grundavdrag som motsvarar en nettoskattesänkning på 1500 kronor för inkomstdecilerna 1-6, samt ett förstärkt bostadsbidrag kopplat till socialförsäkringssystemen under omställningsperioder (cirka 8 miljarder). Även om andelen bostadsägare är låg bland dessa inkomstgrupper, återfinns här flertalet som tillfälligt försörjs av socialförsäkringssystemen. En förstärkning av ”LO-puckeln” är inte i sig är önskvärd, men skulle säkerställa att samma grupp inte straffas oproportionerligt hårt.

2. Ett nytt jobbskatteavdrag som är något lägre men i paritet med det första steget som genomfördes 2007 (cirka 30 miljarder). Detta skulle ge den stora bulken av skattekompensationen för ränteavdragets borttagande för den arbetande medelklassen.

3. En höjd brytpunkt för den nedre skiktgränsen i den statliga inkomstskatten till 450 000 kronor och en höjd övre skiktgränsen till 650 000 kronor (cirka 3 miljarder), vilket skulle kompensera övre medelinkomsttagare i framför allt stockholmsregionen som i stor utsträckning betalar statlig inkomstskatt samtidigt som man sitter med höga lånekostnader. Höginkomsttagare med hög belåning skulle fortfarande bli förlorare.

4. En pensionärsskattesänkning för runt 3 miljarder. Även om pensionärer generellt har lägre ränteutgifter på sitt boende än unga och medelålders är deras kostnader sällan noll och bör kompenseras.

5. Ränteavdraget för ränteutgifter över 100 000 kronor för vilka avdraget är 21 procent behålls men fasas successivt ut under 10 års tid för att säkerställa att de med synnerligen höga ränteutgifter får god tid på sig att omstrukturera sin ekonomiska situation(mindre än en miljard). Därefter bör även uppskovssystemet som skapar incitament till prisstegringar tas bort.

Kostnaderna för detta åtgärdspaket ligger på runt 46 miljarder vilket är 16 miljarder mer än vad ett avskaffat ränteavdrag skulle inbringa till statskassan i ökade intäkter. Genomfört i samband med det av regeringen redan utlovade och tilltänkta femte jobbskatteavdraget skulle ränteavdraget kunna avvecklas under nästa mandatperiod. Förändringarna skulle bli gynnande eller neutral för samtliga inkomstdeciler i genomsnitt och för 60 procent av alla bolånekunder.

Förlorarna skulle på sikt bli de med väldigt hög räntekvot (andelen av sin disponibla inkomst som går till ränteutgifter) på 30 procent och uppåt. Syftet med ett borttagande av ränteavdragen är dock just att minska den aggressiva belåningen. I det medel- och långa perspektivet skulle svensk konkurrenskraft förstärkas och de orosmoln som idag finns med anledning av den höga skuldsättningsgraden sannolikt undanröjas.

FREDRIK SCHULTE (M)

riksdagsledamot i skatte- och finansutskottet

Läs fler debattartiklar om skuldsättningen: