Dagens svenska sexualbrottslagstiftning ger inte tillräckligt skydd för brottsoffren. Madeleine Leijonhufvud har rätt i det i sitt inlägg på SvD Brännpunkt 9/9.

Den nya sexualbrottslagstiftningen från år 2005 utvidgade straffansvarsområdet beträffande kvinnor och barn, men flera tolknings- och bevisproblem har uppstått.

Jag menar att införandet av brottet ”oaktsam våldtäkt” skulle ge brottsoffren ökat stöd vid klandervärda och straffvärda sexuella övergrepp, där det i dag är svårt att bevisa att gärningsmannen haft insikt (uppsåt).

För straffbarhet skulle det räcka med att det för en normalt aktsam person är uppenbart att offret inte samtycker till det sexuella umgänget.

Det avgörande för Norge att år 2000 kriminalisera ”grov oaktsam våldtäkt” var ett stärkt rättsskydd för brottsoffret utan samtidig risk för rättsosäkerhet för gärningsmannen.

Även anmälningsbenägenheten vid sexualbrott skulle öka, då möjligheten att få en fällande dom skulle underlättas.

I Europadomstolens fallMC mot Bulgarien (dom 4/12 2003) framhölls att det tidigare, enligt de flesta länders lagar för våldtäkt, krävts bevis om gärningsmannens fysiska våld och offrets fysiska motstånd.

Dessa krav har nu, enligt modern syn i komparativ och internationell rätt, övergivits och ersatts av bristande samtycke som kriterium för våldtäkt.

Domstolen framhöll att den bulgariska brottsutredningen skulle ha koncentrerats kring frågan ”icke samtycke”. Detta hade inte skett, varför utredningen inte uppfyllde kraven i Europakonventionens Artikel 3 (förbud mot förnedrande behandling) och Artikel 8 (rätt till respekt för privatlivet), vilka alltså kränkts.

För att Sverige inte ska riskera att göra sig skyldig till liknande kränkningar borde svensk sexualbrottslagstiftning få en grundregel liknande den engelska, som lyder:

”En man begår våldtäkt, om han a) har samlag med en kvinna, som vid tiden för samlaget inte samtycker till detta, och b) vid den tiden inser att hon inte samtycker till samlaget eller är oaktsam huruvida hon samtycker till det eller inte.”

Europarådets ministerkommitté har också i en rekommendation om skydd för kvinnor framhållit att staterna ska straffbelägga alla sexuella handlingar begångna mot icke-samtyckande personer, även om de inte visar något tecken på motstånd.

Bristande samtycke som grund för straffansvar borde utgå från att den man som vill ha samlag med en kvinna ska ha ett aktivt ansvar för att förvissa sig om att kvinnan samtycker.

Den svenska maktutredningen har redovisat samhällets maktstruktur med det ojämna maktförhållandet mellan kvinnor och män på livets olika områden, något som också avspeglar sig i sexualbrottslagstiftningen.

Från jämställdhetssynpunkt borde ett krav på bristande samtycke vara grunden för den svenska sexualbrottslagstiftningen.

Detta skulle överensstämma väl med värden och värderingar i dagens svenska samhälle.

professor emeritus i straffrätt

Fotnot: Idag presenterar miljöpartiet ett förslag till ny våldtäktslagstiftning där begreppet samtycke ingår.

HANS KLETTE
professor emeritus i straffrätt

Fotnot: I dag presenterar miljöpartiet ett förslag till ny våldtäktslagstiftning där begreppet samtycke ingår.