När EU-ledarna möts i Bryssel (4/2) står försvaret av euron återigen på agendan. Av debattklimatet att döma är uppgiften omöjlig. Enligt de olyckskorpar som i mer än ett års tid kraxat fram undergångsprofetior har eurosamarbetet ingen framtid. En ström av förståsigpåare har tävlat i att döma ut den gemensamma valutan. Oftast har de helt korrekt identifierat eurokonstruktionens svaga punkter, men eftersom de samtidigt valt att konsekvent blunda för helheten har de hamnat snett i slutsatserna. Ser man till den större bilden talar allt för att euron kommer att överleva. Den är alldeles för viktig och positiv för den europeiska ekonomin för att det från politiskt håll skall kunna bli aktuellt att släppa taget.
Det är lätt att finna fem fel i undergångsprofeternas analyser. Ett första fel är att inte ta hänsyn till alla de fördelar som euron tveklöst visat sig ha. Handelseffekterna har varit överraskande positiva, konkurrensen har förbättrats markant och för företagen har det blivit klart lättare att göra affärer. Därtill har det kaos undvikits som tidigare så ofta uppstod när tiotals känsliga småvalutor skvalpade runt på en ryckig valutamarknad.
Ett andra fel är att i alltför snäva resonemang hävda att euron förorsakat sin egen kris. Dels är det den havererade finanssektorn – inte eurosystemet – som är den huvudsakliga roten till det onda. Utan finanskrisen hade vi inte haft någon svår statsfinansiell kris och därmed inte heller några riktigt allvarliga problem inom euroområdet. Det är främst de enorma kostnaderna för att rädda inkompetenta och svagt kapitaliserade banker som har pressat statsbudgetarna så hårt att de mest utsatta euroländerna nu har problem med att omsätta sina statsskulder. Dels har de svagaste länderna det gemensamt att de under ett antal år före finanskrisens utbrott bedrev en alldeles för vidlyftig nationell finanspolitik. De bubblor och inflationsspiraler som de då skapade tvingas de nu betala mycket dyrt för.
Ett tredje fel är att påstå att det inte skulle finnas några realistiska lösningar på euroområdets problem. På kort sikt kan en rad åtgärder sättas in. Portugal kan vid behov stabiliseras med ett lånepaket. Den tillfälliga krismekanismen EFSF kan utökas för att få kapacitet att hantera även större länder. EFSF kan också utnyttjas till att genom köp av de svagaste ländernas statsobligationer komplettera det stödköpsprogram som Europeiska Centralbanken redan driver. Ytterligare ett alternativ är införa ett system där euroländerna genom att utfärda gemensamma euro-obligationer driver ned upplåningskostnaderna särskilt för de svagaste länderna. Ett sådant system behöver kalibreras noga för att inte öppna upp för statsfinansiell slapphet, men rätt utformat skulle det ge en säker och likvid obligationsmarknad av amerikanskt snitt – med alla fördelar som det innebär.
På lång sikt är de nödvändiga reformprocesserna redan igång. En permanent arvtagare till EFSF skall skapas. Tydligare krav skall ställas på strukturerna och öppenheten i det nationella budgetarbetet. Stabilitets- och tillväxtpakten skall stärkas genom att sanktionerna mot misskötsel görs tuffare och mer regelstyrda. Asymmetrier euroländerna emellan skall förebyggas och reduceras genom kontinuerlig övervakning. Det finns ingen mirakelkur för euron, men om denna uppsättning verktyg används på rätt sätt är det fullt möjligt att återställa eurosamarbetets stabilitet.
Ett fjärde fel är att antyda att reträttvägarna skulle vara enkla. Så är inte fallet. Tvärtom skulle samtliga euroländer förlora på att euroområdet splittrades. Om ett av de svagare länderna bröt sig loss skulle utbrytaren tvingas möta år av skadlig turbulens, omfattande problem med att etablera en ny valuta, diskvalificering från lån på den internationella kreditmarknaden samt ett drastiskt kapitalutflöde när utländska investerare flyr fältet innan den nya valutan rasar i värde. Övriga länder skulle inte bara smittas av oron, utan skulle även tvingas täcka upp för de kännbara förluster som inhemska företag och banker skulle göra på exponeringar i utbrytarlandet.
Om ett av de starkare länderna bröt sig loss vore det ett förödande slag mot hela eurosamarbetet som inte ens utbrytarlandet skulle tjäna på. Om Tyskland återinförde D-marken skulle den stiga rejält i värde relativt euron. Tyska exportprodukter skulle bli betydligt dyrare på den globala marknaden och vinsterna skulle minska. Eftersom exportindustrin är motorn i den tyska ekonomin skulle de negativa konsekvenserna bli omfattande. Sammantaget finns det alltså inte en enda splittringskalkyl som faktiskt skulle ge ett plus.
Ett femte fel är att underskatta den politiska kraften i EU-projektet. Det är en gammal sanning att Europasamarbetet alltid tar sig ur även de svåraste kriser. Då det sett som mörkast ut har det alltid varit möjligt att hitta en väg framåt. När medlemsstaterna i akutlägen har vägt för- och nackdelar har de alltid kommit fram till att samarbetet smakar mer än det kostar. Historiska paralleller av detta slag har regelmässigt hånats i det senaste årets eurodebatt, men det hindrar inte att de är högst relevanta. Det faktum att samarbetet så många gånger tidigare förmått resa sig på nio talar definitivt för att det kommer att göra det igen.
Det är alltså hög tid för eurons häcklare att öppna ögonen och se det större perspektivet. I en bred analys pekar alla fundamentala faktorer mot ett djupare valutasamarbete snarare än ett haveri. Under den ibland tvetydiga retoriska ytan har samtliga EU-ledare blytunga incitament att göra de insatser som krävs för att säkra eurons fortsatta existens. Inte ens förbundskansler Merkels systematiska gnällande är något annat än ett spel för gallerierna. När det kommer till kritan har hon definitivt inte råd att låta euron gå i graven.
GÖRAN FÄRM (S)
OLLE LUDVIGSSON (S)
Europaparlamentariker
